utan äfven om hans ompgifning få därföre emottagas med försiktighet. På hertiginnans torde man däremot i allmänhet kunna lita, och hur egendomligt är det icke att finna, hur den så länge misskända furstinnan, som af t. ex. Crusenstolpe tecknats särskildt på äldre dagar såsom ett fruntimmer nästan med månglerskefasoner, var en icke blott spirituell och älskvärd utan äfven tänkande, godhjärtad och finkänslig kvinna, hvilken i sina dagboksanteckningar lämnar en oftast sann skildring af det gustavianska tidehvarfvet med dess många mörka slagskuggor men äfven ljusa dagrar. Ehrensvärd åter är ofta den skarpe domaren, som ej spar på klander och sarkasmer, men han skiljer sig väsentligt från många af de samtida minnestecknarne genom otvetydig sanningskärlek, och hans fleråriga intima hoftjänstgöring, som lät honom tränga djupare in i förhållandena än de flesta andra af hofvets kavaljerer, gör att man alltid och äfven under den stundom skämtsamma ech lekande ytan kan få fram verkligheten. Ulla Fersen uppträder i hertiginnans och Ehrensvärds dagboksanteckningar ungefär samtidigt eller på våren och sommaren 1779. Den första nedskref nämligen då, i mars månad, om den unga statsfrun sin här ofvan i förbigående omnämnda karaktäristik, hvari hon först på ett ganska elakt och om misshumör vittnande sätt skildrar hennes utseende, som säges ha förlorat i fraicheur till följd af hennes lättsinniga lefnadssätt, sedan relaterar hennes sorgliga äktenskap med Höpken och slutligen tillägger: »Man måste vara öfverseende med hennes fel, som ju mest skada henne själf; men hvad som är svårare att förlåta är allt det myckna bråk, som hon ständigt ställer till. Som hon lyckats innästla sig uti kungens
