helt och hållet förändrat hennes sätt att vara; hon uppför sig numera mycket mera passande.»
Till jämförelse med hertiginnans uppfattning om Ulla Fersen må anföras Engeströms i hans skildring af Gustaf III:s hof och samtida nedskrifna omdöme: »Många muntra infall, som vittnade om grefvinnan Ulla Fersens angenäma kvickhet, kunna förglömmas, men hvad som ej bör falla i glömska, är hennes fasta karaktär, hvaruti hon öfvergick mången man. Hon var sina vänners redliga vän»; och på ett annat ställe: »Det vore att önska, att många män med höga ämbeten hade så mycken karaktär som hon.»
I augusti 1779 är hofvet och naturligtvis äfven Ulla Fersen på Drottningholm, och såväl hertiginnan som Ehrensvärd ha då åtskilligt att berätta om henne, särskildt i samband med divertissementet eller riddarspelet »La fête de la roche Galtare», en af de mest storartade och uppseendeväckande af de många tillställningar af den sorten, med hvilka kungen roade sig själf och sin omgifning. Näst teaterföreställningarna tyckas dessa med ej ringa besvär och betydande kostnader förenade lustbarheter ha varit kungens förnämsta vurm, och de synas också ha haft ett visst berättigande. I motsats med hvad man i allmänhet föreställer sig var nämligen det gustavianska hoflefvernet ofta både ledsamt och enformigt, såsom framgår af efterföljande skildring af Ehrensvärd om lifvet på Drottningholm just sommaren 1779:
»Vid konungens återkomst (från hans morgon- eller förmiddagspromenad, på Drottningholm oftast till häst) plär vara lever eller ock stundom konselj; den räcker till kl. 2, då ett stort bord för hela hofvet till
