Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Mélécie et Léonorine,
Filles d'Hébé, charmantes soeurs,
Vous portez les mêmes couleurs
Et chacune de Vous également domine
Sur les esprits et sur les coeurs.
Des voeux d'Esplandian, trop aimables rivales
Souffrez qu'il ose partager
Le prix dont il craint de juger
Entre les puissances égales.
Dans vos doubles liens en tout tems arrêté,
L'amour lui-même, incertain sur vos traces,
Offre le même culte à la même beauté:
Cholair serait témérité,
S'il faut choisir entre les Grâces.

Hertiginnan tillägger att »detta lilla impromptu var särdeles skickligt uttänkt för att gifva uttryck åt kungens förlägenhet, och han drog sig på detta sätt lyckligt ur spelet. Emellertid gaf detta skämt anledning till en häftig svartsjuka mellan de båda systrarna, hvilken dock så småningom tyckes hafva lagt sig. Grefvinnan Höpken gaf till känna sitt missnöje, att hon fått emottaga en mindre dyrbar ring än systern, hon ansåg sig hafva haft mycket mera besvär, isynnerhet som hon äfven uppträdde uti ’Parécas’. Under teaterföreställningen samma afton blef hon illamående. Det kunde ju vara föranledt af dagens ansträngningar och värmen, men elaka tungor ville påstå, att det uteslutande berodde på hennes afundsjuka och uppretade tillstånd. Detta vill jag emellertid ogärna tro, ty hon borde väl ej vara så småsint, att hon kunde blifva sjuk af bara förargelse öfver att en annan dam, och därtill hennes egen syster, blifvit mera gynnad än