en nyck, av missnöje eller i brist på förmögenhet hade klätt sig i den simpla musketörrocken.
Från detta ögonblick gåvo vi oss ingen ro, förrän vi i samtida arbeten påträffat något spår av dessa ovanliga namn, som i så hög grad hade väckt vår uppmärksamhet.
Ensamt katalogen över de böcker, vi till detta ändamål läste igenom, skulle fylla ett helt kapitel, vilket kanske skulle vara högst lärorikt, men alldeles säkert föga roande för våra läsare. Vi nöja oss därför med att omtala, att just som vi, uttröttade av så mycket fruktlösa efterforskningar, ämnade upphöra med dem, funno vi äntligen med ledning av vår berömda och lärda vän Paulin Pâris ett foliomanuskript, numrerat med 4772 eller 4773, vi minnas icke rätt vilketdera, och bärande titeln:
»Greve de La Fères memoarer, avhandlande några av de händelser, som tilldrogo sig i Frankrike mot slutet av Ludvig XIII:s och början av Ludvig XIV :s regering.»
Man kan tänka sig, att vår glädje blev stor, då vi bläddrade igenom detta manuskript, vårt sista hopp, och på dess tjugonde sida träffade på namnet Athos, på tjugusjunde namnet Porthos och trettioförsta namnet Aramis.
Upptäckten av ett fullkomligt okänt manuskript på en tid, då den historiska vetenskapen nått en så hög ståndpunkt, syntes oss nästan som ett underverk. Också skyndade vi att anhålla om tillstånd att låta trycka det, i akt och mening att en dag med en annans verk presentera oss för Akademien för inskrifter och vitterhet, i den händelse vi icke skulle kunna, vilket är föga troligt, skaffa oss inträde i Franska akademien genom vårt eget. Denna tillåtelse, det måste vi här anföra för att vederlägga de illasinnade, som påstå, att vi leva under en styrelse i allmänhet ganska litet benägen för att gå skriftställare till mötes.
Och nu är det första delen av detta dyrbara manuskript, som vi i dag framlägga för våra läsare, i det vi återgiva det den titel, som tillkommer det, och utfästa oss, om denna första del, vilket vi icke betvivla, vinner det bifall den förtjänar, att ofördröjligen utgiva den andra.
I avvaktan därpå, att då ju en fadder är en andra far, uppmana vi våra läsare att skylla oss och icke greve de La Fère för det nöje eller den ledsnad man kommer att känna. Och nu, sedan detta blivit sagt, låtom oss övergå till vår historia!
