och en på sitt håll, men ingenting funnit, ingenting upptäckt. Athos hade till och med vänt sig till herr de Tréville med frågor, något som i betraktande av den värda musketörens vanliga tystlåtenhet i hög grad förvånat hans kapten. Men herr de Tréville visste ingenting utom att, då han senast såg kardinalen, kungen och drottningen, hade kardinalen en mycket bekymrad min, kungen var orolig och drottningens röda ögon utvisade, att hon vakat eller gråtit. Men denna sista omständighet hade icke särdeles förvånat honom, emedan drottningen alltsedan sin förmälning vakat och gråtit mycket.
Herr de Tréville lade emellertid Athos på hjärtat att oförtrutet ägna sig åt kungens och i synnerhet drottningens tjänst och uppmana sina kamrater att göra likaledes.
Vad d'Artagnan angår, lämnade han knappast mera sitt hem. Han hade förvandlat sitt rum till ett observatorium. Från sina fönster såg han dem, som kommo och läto fånga sig, och som han hade tagit upp ett par golvstenar och urhålkat trossbottnen, så att endast ett tunt tak skilde honom från rummet inunder, där förhören höllos, hörde han allt, som försiggick mellan inkvisitorerna och de anklagade.
Förhören, som alltid föregingos av en noggrann kroppsvisitation av den häktade personen, lydde nästan alltid så här:
»Har herr Bonacieux lämnat er något att tillställas hans hustru eller någon annan person?»
»Har någon av dem givit er något muntligt förtroende?»
»Om de visste något, skulle de inte göra sådana där frågor», tänkte d'Artagnan. »Men vad är det egentligen de vilja veta? Om hertigen av Buckingham är i Paris och om han haft eller skall ha något möte med drottningen.»
D'Artagnan höll fast vid denna tanke, som efter allt vad han hört icke saknade sannolikhet.
Emellertid var råttfällan i full verksamhet och likaså d'Artagnans vaksamhet.
På aftonen dagen efter den stackars Bonacieux’ häktning, då Athos nyss lämnat d'Artagnan för att begiva sig till herr de Tréville, klockan just slagit nio och Planchet, som ännu icke bäddat sin herres säng, började detta sitt bestyr, hördes en bultning på porten, som genast öppnades och stängdes igen: någon hade åter gått i fällan.
D'Artagnan rusade fram till sitt golvhål och lade sig framstupa och lyssnade.
Snart hördes skrik och sedan jämmer och klagan, som
