hand, förrän oväsendet därinne upphörde, steg närmade sig, porten öppnades och d'Artagnan med dragen värja rusade in i mäster Bonacieux’ rum, vars dörr, förmodligen påverkad av en slagfjäder, slog igen efter honom av sig själv.
Nu kunde de, som ännu bodde i det olyckliga huset, och de närmaste grannarna höra höga rop, stampningar, värjskrammel och braket av sönderslagna möbler. Några ögonblick senare kunde de, som lockade av bullret ställt sig vid fönstren för att få reda på orsaken därtill, se porten öppnas igen och fyra svartklädda män, icke gå ut, utan flyga bort som skrämda korpar, efter att på golv och bordshörn ha lämnat kvar vingfjädrar, det vill säga trasor av sina rockar och flikar av sina kappor.
D'Artagnan hade segrat utan stor möda, det måste medgivas, ty endast en av rättstjänarna var beväpnad, och denne försvarade sig dessutom endast för syns skull. Visserligen hade de tre andra sökt att med stolar, taburetter och lerkärl slå ned den unga mannen, men några skråmor av gaskognarens pamp hade skrämt dem. Tio minuter hade varit nog för att göra deras nederlag fullständigt, och d'Artagnan stannade kvar som herre över slagfältet.
Grannarna, som öppnat sina fönster med den kallblodighet, som utmärkte invånarna i Paris under dessa tider av ständiga upplopp och slagsmål, stängde dem, så snart de sett de fyra svartklädda karlarna fly; deras instinkt sade dem, att för ögonblicket allt var slut.
Dessutom var det sent, och då som nu lade man sig tidigt i Luxembourgkvarteret.
D'Artagnan, som stannat kvar ensam med fru Bonacieux, vände sig nu till henne; den stackars kvinnan låg kastad baklänges i en länstol och var halvt medvetslös. D'Artagnan granskade henne med en snabb blick.
Det var en förtjusande kvinna på tjugufem eller tjugusex år, med mörkt hår och blå ögon, något litet uppnäst, med beundransvärda tänder och hy skiftande i ros och opal. Men där var det slut med de kännetecken, varpå man kunnat taga henne för en förnäm dam. Händerna voro vita, men utan finhet, fötterna förrådde icke kvinnan av stånd. Lyckligtvis hade d'Artagnan ännu icke hunnit fästa sig vid dessa detaljer.
Medan han observerade fru Bonacieux och just hade kommit till fötterna, fick han på golvet se en fin batistnäsduk, som han sin vana trogen tog upp och i vars hörn
