till himlen och småleende mot stjärnorna, gick d'Artagnan uppför gatan Cherce-Midi eller Chasse-Midi, som man på den tiden kallade den. Som han befann sig i den stadsdel, där Aramis bodde, kom han på den tanken att göra sin vän ett besök för att förklara, varför han skickat Planchet till honom med uppmaning att genast skynda till råttfällan. Och om nu Aramis varit hemma, då Planchet kom, hade han säkert genast skyndat till Rue des Fossoyeurs och då han där icke träffade någon utom möjligen sina två kamrater, hade nog ingen av dem kunnat fatta, vad allt detta ville säga. Allt detta bråk och besvär tarvade således en förklaring, enligt vad d'Artagnan högt sade för sig själv.
Men tyst tänkte han, att det även skulle bli ett utmärkt tillfälle att få tala om den vackra lilla fru Bonacieux, av vilken hans sinne, om icke hans hjärta, redan var uppfyllt. Det är icke av en första kärlek, man får begära tystlåtenhet; denna första kärlek åtföljdes av så mycken släde, att den måste ge sig luft för att icke kväva en.
Paris hade under ett par timmars tid legat försänkt i dunkel, och gatorna började bli folktomma. Klockan slog elva i alla kyrktorn i Fauborg-Saint-Germain; vädret var milt. D'Artagnan följde en gränd, belägen på den plats, där nu Rue d'Assas går fram, och inandades de balamiska dofter, som av vinden fördes från Rue Vaugirard och som kommo från de av kvällsdaggen och nattbrisen uppfriskade trädgårdarna. På avstånd hördes, ehuru dämpade av tjocka fönsterluckor, dryckesvisorna från några enstaka krogar på slätten. Vid grändens slut tog d'Artagnan av åt vänster. Det hus, där Aramis bodde, låg mellan gatorna Cassette och Servandoni.
D'Artagnan hade just paserat Casettegatan och kände redan igen porten till sin väns hus, där det låg inbäddat i en tät dunge av sykomor och klematis, som bildade en yvig krans kring byggnaden, då han tyckte sig se något liknande en skugga komma från Servandonigatan. Detta något var insvept i en kappa, och d'Artagnan trodde först att det var en man; men på den korta växten, den osäkra gången och de besvärade stegen kände han snart igen en kvinna. Dessutom, som om hon icke varit fullt säker på det hus hon sökte, lyfte hon upp blicken för att finna sig till rätta, stannade, vände om och kom tillbaka igen. D'Artagnans nyfikenhet var väckt.
»Om jag skulle gå och erbjuda henne mina tjänster!» tänkte han. »På gången ser man, att hon är ung, kanske
