Och drottningen förde sin vackra hand till sin barm.
»Giv mig då detta brev, madame», sade kanslern.
»Jag ger det inte åt någon annan än konungen», svarade drottning Anna.
»Om konungen hade velat, att detta brev skulle lämnas till honom, madame, så hade han även själv kommit och begärt det. Men det är åt mig, jag upprepar det, han givit i uppdrag att begära det av er, och om ni inte lämnar mig det… »
»Nåväl?»
»Så är det fortfarande åt mig han uppdragit att taga det från er.»
»Huru! Vad vill det säga?»
»Att mina order äro mycket vidsträckta, madame, och att jag är bemyndigad att söka det misstänkta papperet till och med på ers majestäts egen höga person.»
»Vilken skändlighet!» utropade drottningen.
»Ers majestät behagade därför inte göra så mycket svårigheter.»
»Detta är ett skamligt våld, förstår ni det?»
»Konungen befaller, ers majestät, ni torde därför ursäkta…»
»Jag underkastar mig det aldrig, nej, nej, hellre dö!» utropade drottningen, hos vilken spanjorskans och österrikiskans stolta blod började råka i svallning.
Kanslern gjorde en djup bugning, varpå han närmade sig drottningen i den tydliga avsikten att icke vika en hårsmån från den kungliga befallning han fått och i hela sitt uppträdande icke olik en bödelsdräng inne i tortyrkammaren, så att drottningens ögon fylldes av tårar av blygsel och raseri.
Drottningen var, som vi redan sagt, mycket vacker. Uppdraget kunde således med skäl kallas ömtåligt, och konungen hade i sin vilda svartsjuka mot Buckingham kommit därhän att nu icke längre vara svartsjuk på någon.
Utan tvivel sökte kanslern Séguier i detta ögonblick efter det märkvärdiga klockrepet, men då han icke kunde finna det, tog han sitt parti och sträckte ut handen mot det ställe, där drottningen tillstått, att hon hade gömt papperet.
Anna av Österrike tog ett steg tillbaka, så blek att man kunde trott henne vara döende, och under det hon för att icke falla stödde sig med vänstra handen mot ett bakom henne stående bord, tog hon med den högra fram ett papper ur barmen och räckte det åt storsigillbevararen.
