Hennes belägenhet var i sanning förtvivlad. Buckingham hade återvänt till London, hertiginnan de Chevreuse var i Tours. Strängare bevakad än någonsin, kände drottningen inom sig, att någon av hennes hovdamer förrådde henne, utan att hon kunde säga vilken. La Porte kunde icke lämna Louvren, hon hade icke en själ i världen att förtro sig åt.
Och inför denna olycka, som hotade henne, och vid tanken på sin fullkomligt övergivna belägenhet brast hon ut i snyftningar.
»Kan jag då inte vara ers majestät till någon tjänst?» hördes plötsligt en röst full av mildhet och deltagande.
Drottningen vände sig hastigt om, ty hon kunde icke misstaga sig på uttrycket i denna röst: det måste vara en vän, som talade så.
Och verkligen, i en av dörrarna, som ledde till drottningens rum, visade sig nu den vackra fru Bonacieux; hon hade varit sysselsatt med att ordna drottningens klänningar och linne, då konungen kom in; hon hade icke kunnat komma ut därifrån och hört allt.
Drottningen skrek till högt, då hon såg sig överraskad, ty i sin förvirring kände hon icke genast igen den unga kvinnan, som genom La Porte blivit anställd i hennes tjänst.
»O, frukta ingenting, ers majestät», sade den unga kvinnan, i det hon knäppte ihop händerna och själv föll i gråt över drottningens ångest. »Jag tillhör ers majestät med kropp och själ, och hur lågt jag än står under ers majestät och hur obemärkt än min ställning är, tror jag mig ha funnit en utväg att befria min drottning ur hennes pinsamma belägenhet.»
»Ni, o himmel, ni!» utbrast drottningen. »Men se mig i ansiktet, jag är förrådd på alla håll — kan jag lita på er?»
»Ack, ers majestät», utropade den unga kvinnan och föll på knä, »vid min själs salighet, jag är beredd att dö för ers majestät.»
Detta utrop kom direkt från hjärtat, och man kunde lika litet misstaga sig på det som på det första.
»Ja, fortfor fru Bonacieux, »här finns förrädare, men jag svär vid den heliga jungfrun, att ingen är ers majestät mera tillgiven än jag. De där diamanterna, som konungen vill se ers majestät bära, dem har ni givit åt hertigen av Buckingham, är det inte så? De förvarades i ett litet skrin av rosenträ, som han bar under armen? Misstar jag mig, eller var det inte så?»
