»Den där nyheten, som jag talade om för er, är således av stort värde?»
»Mycket stort, min käre Bonacieux, jag vill inte dölja det för er.»
»Kardinalen blir således nöjd med mig?»
»Det tvivlar jag inte på.»
»Den store kardinalen!»
»Och ni är säker på, att er hustru under ert samtal inte nämnde några namn?»
»Det tror jag inte hon gjorde.»
»Hon nämnde varken fru de Chevreuse eller hertigen av Buckingham eller fru de Vernet?»
»Nej, hon sa' bara, att hon ville skicka mig till London för att tjäna en hög persons intressen.»
»Den förrädaren!» viskade fru Bonacieux.
»Tyst!» viskade d'Artagnan tillbaka och fattade hennes ena hand, som hon lämnade honom utan att tänka därpå.
»Sak samma», fortfor mannen i kappan, »ni var ett nöt som inte låtsade åtaga er uppdraget, ni skulle då haft brevet i edra händer; den hotade staten skulle varit räddad, och ni…»
»Och jag?»
»Jo, kardinalen skulle ha givit er ett adelsdiplom.»
»Har han sagt er det?»
»Ja, jag vet, att han ville bereda er den lilla överraskningen.»
»Var lugn», sade Bonacieux, »min hustru tillber mig, och ännu är det tid.»
»Det nötet!» mumlade fru Bonacieux.
»Tyst, tyst!» sade d'Artagnan och tryckte hennes hand ännu hårdare.
»Vad menar ni med att det ännu är tid?» frågade mannen i kappan.
»Jag skyndar till Louvren, jag ber att få tala med min hustru, jag säger, att jag tänkt närmare på saken, gör upp affären, får brevet av henne och skyndar genast till kardinalen.»
»Det är bra, raska då på! Jag kommer snart tillbaka för att få höra resultatet.»
Den okände gick sin väg.
»Den uslingen!», sade fru Bonacieux, ännu en gång användande detta epitet om sin man.
»Var då tyst! upprepade d'Artagnan sakta, i det han tryckte hennes hand ännu hårdare än förut.
