D'Artagnan banade sig väg genom hopen fram till värden och uttalade ordet forward. Genast gav värden honom ett tecken att följa sig, gick ut med honom genom en dörr, ledande till gården och förde honom till stallet, där en fullt sadlad häst väntade, samt frågade, om det var något annat han önskade.
»Jag önskar veta vilken väg jag skall taga», sade d'Artagnan.
»Rid härifrån till Blangy och från Blangy till Neufchâtel. Där går ni in på värdshuset Gyllene Harven, ger värden lösen och finner liksom här en sadlad häst, som väntar er.»
»Är jag skyldig något?» frågade d'Artagnan.
»Allt är betalt», sade värden, »och det frikostigt ändå. Framåt således, och Gud vare med er!»
»Amen!» sade d'Artagnan och red bort i galopp.
Fyra timmar därefter var han i Neufchâtel. Han följde noga de föreskrifter han fått; där liksom i Saint-Valéry fann han en sadlad häst, som väntade på honom, han ville flytta pistolerna från den sadel han lämnade till den han skulle sitta upp i, men dess hölster voro redan försedda med alldeles lika pistoler.
»Er adress i Paris?»
»Gardeskasernen, kapten Desessarts” kompani.»
»Det är bra», svarade värden.
»Vilken väg skall jag taga?» frågade d'Artagnan i sin tur.
»Vägen till Rouen, men ni lämnar staden till höger om er och stannar i stället i den lilla köpingen Ecouis, där det bara finns ett värdshus, Frankrikes sköld. Döm inte efter utseendet, ty i dess stall står en häst fullt ut lika god som den här.»
»Och samma lösen?»
»Alldeles densamma.»
»Adjö, herr värd.»
»Lycklig resa, herr adelsman! Är det inte något ni behöver?»
D'Artagnan gjorde ett nekande tecken med huvudet och satte av med full fart. I Ecouis återupprepades samma scen: han träffade på en lika förekommande värd och en frisk och utvilad häst; han gav sin adress som förut och fortsatte ritten med samma fart till Pontoise. I Pontoise bytte han för sista gången om häst och klockan nio på aftonen red han i galopp in på gården till herr de Trévilles palats.
Han hade ridit nära trettio mil på tolv timmar.
