ifrån nådde honom, rösterna från två eller tre fruntimmer, som talade på ett både vördnadsfullt och fint sätt, det flera gånger upprepade ordet »majestät», allt detta gav tydligt tillkänna, att han befann sig i ett rum bredvid drottningens kabinett.
Den unga mannen höll sig i skuggan och väntade.
Drottningen föreföll glad och lycklig, vilket mycket tycktes förvåna hennes omgivning, van som man var att nästan alltid se henne nedslagen. Drottningen själv uppgav som orsak till sin glada sinnesstämning, att festen var så lysande och att hon haft så stort nöje av baletten, och som det icke är tillåtet att motsäga en drottning, hon må nu skratta eller gråta, överbjöd man varandra i beröm över den artighet staden Paris’ styresmän visat.
Ehuru d'Artagnan icke kände drottningen, urskilde han snart hennes röst från de andras, först på en lätt främmande brytning och sedan på den känsla av överlägsenhet, som helt naturligt ligger i suveränernas hela sätt att tala. Han hörde henne närma sig och avlägsna sig från den öppna dörren, och ett par gånger såg han till och med skuggan av en kvinnlig gestalt skymma för ljusskenet.
Slutligen sträcktes en hand och en arm båda av beundransvärd form och vithet helt hastigt ut genom draperiet; d'Artagnan förstod att det var hans belöning. Han kastade sig på knä, fattade handen och förde den vördnadsfullt till sina läppar; därpå drogs handen tillbaka, kvarlämnande i hans ett föremål, som han kände vara en ring, dörren stängdes åter och d'Artagnan befann sig på nytt i det djupaste mörker.
D'Artagnan satte ringen på sitt finger och stod där åter och väntade; det var ju alldeles klart, att allt icke kunde vara slut ännu, sedan han fått belöningen för sin självuppoffring, väntade honom belöningen för hans kärlek. Dessutom, fastän baletten var dansad, hade ju festen knappast börjat ännu; man skulle supera klockan tre, och tornuret i Saint-Jean hade redan slagit tre kvart på tre.
Småningom avtog verkligen även ljudet av rösterna i rummet bredvid och hördes snart avlägsna sig; därpå öppnades åter dörren till kabinettet, där d'Artagnan befann sig, och fru Bonacieux kom hastigt in.
»Äntligen kommer ni då!» utropade PArtagnan.
»Tyst, tyst!» sade den unga kvinnan och lade handen på hans läppar; »och skynda er genast bort samma väg ni kommit.»
