övertyga sig om att de verkligen voro ensamma, »låtom oss nu tala om er, min unga vän, ty det är alldeles klart, att er lyckliga återkomst har en viss del i kungens glädje, i drottningens triumf och hans eminens’ förödmjukelse. Nu gäller det att taga er till vara.»
»Vad har jag väl att frukta», svarade d'Artagnan, »så länge jag har den lyckan att vara i åtnjutande av deras majestäters nådiga välbehag?»
»Allt, tro mig. Kardinalen är inte den, som glömmer ett spratt, så länge han inte gjort upp räkningen med den, som spelat honom det, och denne tycks mig ha en viss likhet med en ung gaskognare bland mina bekanta.»
»Tror herr kapten, att kardinalen är lika inne i saken som ni och vet, att det är jag, som varit i London?»
»För fan? Har ni varit i London? Är det från London ni fört med er den där vackra diamanten, som blixtrar på ert finger? Akta er, min kära d'Artagnan, presenter av fienden äro inte bra. Hur är det, finns det inte en latinsk vers om den saken? Vänta litet…»
»Jo, nog finns det väl det», svarade d'Artagnan, som aldrig kunnat plugga ens första regeln i latinska grammatiken i sitt huvud och som genom sin okunnighet i det stycket utgjort sin lärares förtvivlan; »jo, alldeles säkert måste det finnas en sådan vers.»
»Ja, visst finns det», sade herr de. Tréville, som hade en liten anstrykning av klassisk bildning, »och herr de Benserade citerade den just härom dagen för mig… Vänta litet… jo, nu har jag den:
… ’Timeo Danaos et dona ferentes’,
hvilket betyder så mycket som: ’Misstro den fiende, som kommer med gåvor’!»
»Den här diamanten kommer inte från någon fiende, herr kapten», svarade d'Artagnan, »den kommer från drottningen.»
»Från drottningen! Åh, vad, säger ni! Det är verkligen ett kungligt smycke, värt tusen pistoler så visst som en. Genom vem har drottningen låtit tillställa er denna gåva?»
»Hon har själv givit mig den.»
»Var då?»
»I kabinettet bredvid det rum, där hon klädde om sig på balen.»
»På vad sätt?»
»I det hon gav mig sin hand att kyssa.»
