bland alla de svordomar, kvickheter och glåpord, som växlades mellan en mängd gesäller, lakejer och formän, utgörande det hedervärda sällskap, vari han befann sig, icke ett ord, som kunnat föra honom på den stackars bortrövade kvinnans spår. Han var således tvungen, sedan han tömt sin butelj, därför att han icke hade något annat att göra och för att icke väcka misstankar, att sätta sig så bekvämt som möjligt i sin vrå och att somna in så gott han kunde. Men som man minns, var d'Artagnan tjugu år, och vid den åldern har sömnen sina odisputabla rättigheter, som den pockande utkräver även av de mest förtvivlade hjärtan.
Vid sextiden på morgonen vaknade d'Artagnan med den olustiga känsla, som vanligen åtföljer daggryningen efter en illa tillbragt natt. Hans toalett tog icke lång tid; han kände efter för att övertyga sig, att han icke blivit bestulen under sömnen, och sedan han funnit sin diamantring på fingret, sin börs i fickan och sina pistoler i bältet, steg han upp, betalade sin vinbutelj och gick ut för att se, om han nu på morgonen skulle ha bättre tur vid sökandet efter sin betjänt, än vad han haft under natten.
Och verkligen, det första föremål han upptäckte genom den fuktiga, gråaktiga dimman, var den hederliga Planchet, som, hållande två hästar, väntande honom utanför en liten usel krog, som d'Artagnan gått förbi utan en aning om, att det ens var en krog.
25.
PORTHOS
Istället för att begiva sig direkt hem till sig steg d'Artagnan av hästen vid herr de Trévilles port och skyndade uppför trappan. Denna gång var han fullt besluten att tala om för honom allt vad som hänt. Utan tvivel skulle herr de Tréville kunna ge honom goda råd i hela denna sak, och som herr de Tréville ju nästan dagligen hade tillfälle att träffa drottningen, skulle han kanske av hennes majestät kunna få någon underrättelse om den stackars unga kvinnan, som man säkert nu lät dyrt betala sin tillgivenhet för sin härskarinna.
Herr de Tréville åhörde den unga mannens berättelse
