mig, min kära d'Artagnan, om den inte är i din smak: Non inutile est desiderium in oblatione, vilket vill säga: Litet saknad skadar icke vid ett offer till Herren.»
»Stopp där!» utropade jesuiten, »ty denna tes stöter på kätteri; det förekommer en nästan lika sats i den ärkekättaren Jansenius’ bok om Augustinus, vilken bok förr eller senare kommer att brännas av bödelns hand. Tag er till vara, min unga vän, ni lutar åt falska läror, min unga vän, ni bringar er själv på fall.»
»Ja, ni bringar er själv på fall», eftersade kyrkoherden och skakade bedrövad på huvudet.
»Ni vidrör den beryktade punkten om den fria viljan, som är en farlig stötesten. Ni rent av närmar er pelagianernas och semipelagianernas påståenden.»
»Men, ers högvördighet…», sade Aramis en smula yr i mössan av den störtskur av argument, som föll ned över hans huvud.
»Hur vill ni bevisa», fortfor jesuiten utan att ge honom tid att tala ut, »att man bör sakna världen, då man offrar sig åt Gud? Hör bara, vilket dilemma: Gud är Gud, och världen är djävulen. Att sakna världen är att sakna djävulen, det är min slutsats.»
»Även min», sade kyrkoherden.
»Men för allt i världen!…» återtog Aramis.
»Desideras diabolum, olycklige!» utropade jesuiten.
»Han saknar djävulen! Ack, min unga väns, utbrast kyrkoherden suckande, »sakna inte djävulen, det ber jag er innerligt om!»
D'Artagnan började känna sig som en idiot; han tyckte sig vara i ett dårhus och på väg att bli tokig han som de andra. Men han var tvungen att tiga, eftersom han icke förstod det språk, som talades omkring honom.
»Men så hör mig då», återtog Aramis med en artighet, under vilken började sticka fram en smula otålighet. »Jag säger inte, att jag saknar; nej, jag skall aldrig uttala denna mening, som inte vore ortodox…»
Jesuiten lyfte armarna mot himmeln, och kyrkoherden gjorde likaså.
»Nej, men medgiv åtminstone, att det vore illa att icke offra något annat åt Herren, än det man blivit fullkomligt led vid. Har jag inte rätt, d'Artagnan?»
»Jo, det tror jag förbannat väl!» utropade denne.
Kyrkoherden och jesuiten hoppade till på sina stolar.
»Se här min utgångspunkt, det är en syllogism: världen
