hänsynslösare tur på en tid, då hugg och slag regnade som hagel hade lyft honom upp på spetsen av den svåra stege, som man kallar hovgunst och som han klättrat uppför, tagande fyra pinnar i varje steg.
Han var vän till konungen, vilken som bekant mycket högt vördade minnet av sin far Henrik IV. Herr de Trévilles far hade tjänat denne så troget i hans krig mot Ligan, att han i brist på kontanta pengar — något som hela livet igenom fattades béarnaren, som ständigt betalade sina skulder med det enda mynt han aldrig behövde låna, nämigen sin kvickhet — hade berättigat honom efter det Paris givit sig, att till vapen taga ett gyllene lejon i rött fält med valspråket fidelis et fortis (trogen och tapper). Det var mycket för äran, men bra litet för välståndet. Också ämnade den stora Henriks lysande vapenbroder, då han dog, såsom enda arv åt sin herr son sin värja och sitt valspråk. Tack vare denna dubbla gåva och det fläckfria namn, som åtföljde den, blev unga Tréville anställd vid den unga furstens hov och tjänade honom så väl med sin värja och var sitt valspråk så trogen, att Ludvig XIII, en av rikets goda klingor, brukade säga, att om han hade en vän, som skulle duellera, så skulle han ge honom det rådet att välja till sekundant först honom själv och sedan Tréville — kanske till och med Tréville i främsta rummet.
Också hyste Ludvig XIII verklig tillgivenhet för Tréville, en kunglig tillgivenhet, en egoistisk tillgivenhet, det är sant, men likafullt en tillgivenhet. På dessa oroliga tider var man mycket angelägen att omgiva sig med män av Trévilles beskaffenhet. Det kunde nog många ta till valspråk »tapper», som utgjorde andra delen av inskriften på hans vapensköld, men få adelsmän kunde göra anspråk på epitetet »trogen», som utgjorde dess första del. En av dessa få var Tréville, med en ovanlig förening av egenskaper: klok och lydig som en dogg, med blind tapperhet, snabb blick, säker hand, ögon som voro till endast för att se, om konungen var missnöjd med någon, och handen endast för att tukta denna obehagliga någon, vare sig det var en Besme, en Maurevers, en Poltrot de Méré, eller en Vitry. Med ett ord, det hade dittills icke fattats Tréville något annat än tillfället; men han spanade efter det och lovade sig själv högtidligt att gripa det vid dess tre hårstrån, om det någonsin skulle komma inom håll för honom. Också gjorde Ludvig XIII honom till kapten vid sina musketörer, som genom sin tillgivenhet eller, snarare,
