höga herrar och jag är bara en fattig värdshusvärd, ni måste ha medlidande med mig.»
»Ja, om du talar ur den tonen», sade Athos, »så kan du röra mitt hjärta och tårarna skola flöda ur mina ögon som vinet flödade ur dina fat. Man är inte så svår som man ser ut. Kom hit och låt oss talas vid.»
Värden närmade sig med en viss oro.
»Kom hit, säger jag, och var inte rädd», fortfor Athos. När jag skulle betala dig, hade jag lagt min börs på bordet».
»Ja, nådig herre.»
»Denna börs innehöll sextio pistoler, var är den?»
»Deponerad hos rätten, nådig herre; man sa' ju, att det var falska pengar.»
»Nåja, låt dem ge dig min börs tillbaka och behåll de sextio pistolerna.»
»Men ni vet väl, nådig herre, att rätten inte släpper ifrån sig vad den en gång fått tag uti. Om det vore falska pengar, så funnes det ännu något hopp, men olyckligtvis voro de där guldmynten äkta.»
»Kom överens med vederbörande bäst du kan, min goda man, det rör inte mig, så mycket mer som jag inte har en livre kvar.»
»Låt se», sade d'Artagnan, »var är Athos’ gamla häst?»
»I stallet.»
»Hur mycket är den värd?»
»Femtio pistoler på sin höjd.»
»Han är värd åttio, tag den och gör er betald.»
»Vad, du säljer min häst», sade Athos, »du säljer min Bajazet? Vad skall jag rida på, när vi draga i fält? På Grimaud?»
»Jag har med mig en annan åt dig», sade d'Artagnan.
»En annan?»
»Och den som är präktig ändå!» utbrast värden.
»Nå, om det finns en annan, vackrare och yngre, så tag den gamla och låt oss få något att dricka.»
»Vilken sort?» frågade värden, nu fullkomligt lugnad.
»Av den sorten, som ligger längst bort, bredvid läkterna, det finns ännu tjugufem buteljer kvar, alla de andra krossades, då jag ramlade omkull. Tag upp sex buteljer.»
»Men det är då en åm, den där karlen», sade värden för sig själv, »om han bara stannar kvar här fjorton dagar till och betalar vad han dricker, så kommer jag att reparera mina affärer.»
