sina herrars tunga betryck. Mousqueton levde av brödkanter, Bazin, som alltid legat åt det religiösa hållet, lämnade icke mera kyrkorna, Planchet betraktade flugorna som surrade, och Grimaud, som den allmänna nöden icke kunde förmå att bryta den tystnad hans herre ålagt honom, suckade så att han kunnat röra stenar.
De tre vännerna, ty som vi nyss sagt, Athos hade svurit på att icke taga ett steg för sin utrustning, de tre vännerna således gingo ut mycket tidigt på morgnarna och kommo hem mycket sent på aftnarna. De irrade omkring på gatorna, noga betraktande varje gatsten för att se, om icke möjligen de, som gått fram där före dem, lämnat efter sig någon börs; man skulle kunnat tro, att de gingo på spår, så uppmärksamma voro de överallt där de gingo fram. När de möttes, sågo de på varandra med tröstlösa blickar, som tycktes fråga: har du hittat något?
Emellertid, eftersom Porthos först hade fått sin idé och emedan han fullföljde den ihärdigt, blev han även den förste att handla. Han var en handlingens man, den präktiga Porthos. D'Artagnan fick en dag se honom taga vägen till kyrkan Saint-Leu och följde av instinkt efter honom; Porthos trädde in i helgedomen efter att ha vridit upp sina mustascher och dragit ned sitt pipskägg, vilket alltid hos honom tydde på bestämda erövringsavsikter. Som d'Artagnan iakttog några försiktighetsmått för att dölja sig, trodde Porthos sig icke ha blivit sedd. D'Artagnan gick in efter honom, Porthos ställde sig med ryggen mot ena sidan av en pelare; d'Artagnan, fortfarande osedd, stödde sig mot andra sidan. Det hölls just nu predikan, så att det var mycket folk samlat i kyrkan. Porthos begagnade sig av tillfället att bekika damerna; tack vare Mousquetons trägna omsorger var Porthos’ yttre långt ifrån att antyda armodet i det inre hushållet; hans hatt var visserligen litet luggsliten, plymen något urblekt, broderierna litet solkiga och spetsarna något upprispade, men i halvdagern därinne försvunno alla dessa små brister, och Porthos var ännu alltjämt den vackra Porthos.
D'Artagnan lade märke till en på bänken närmast den pelare, mot vilken han och Porthos stödde sig, sittande mogen skönhet, litet gul, litet torr, men rak och stolt under sin svarta huva. Porthos’ blick sänktes då och då förstulet på denna dam, men fladdrade därpå längre bort i kyrkans skepp.
Damen å sin sida, rodnade emellanåt, kastade en blixtsnabb blick på den flyktiga Porthos, och strax började hans
