»Kom då!»
Och Ketty, som icke hade släppt d’Artagnans hand, drog honom med sig uppför en liten mörk och slingrande trappa, och sedan hon låtit honom stiga uppför en femton trappsteg, öppnade hon en dörr.
»Stig in, herr chevalier», sade hon; »här äro vi ensamma och kunna språka i fred.»
»Och vad är då det här för ett rum, mitt vackra barn?» frågade JArtagnan.
»Det är mitt rum, herr chevalier, och det står i förbindelse med min matmors sängkammare genom den här dörren. Men herr chevaliern kan vara fullkomligt lugn, hon kan inte höra vad vi säga, hon lägger sig aldrig förrän vid midnatt.»
D'Artagnan kastade en blick omkring sig. Det lilla rummet var förtjusande smakfullt och fint; men mot hans vilja fästes hans blick vid dörren, som Ketty sagt leda till myladys sängkammare.
Ketty gissade, vad som försiggick hos den unga mannen, och drog en suck.
»Ni håller då mycket av min matmor, herr chevalier?» frågade hon.
»Åh, mer än jag kan omtala, Ketty, jag är alldeles galen i henne!»
Ketty drog en ny suck.
»Ack, herr chevalier», sade hon, »det är bra ledsamt?»
»Vad tusan ser du för ledsamt i det?»
»Jo, därför», svarade Ketty, »att min matmor inte alls tycker om er.»
»Vafalls!» utropade d’Artagnan. »Skulle hon ha givit dig i uppdrag att säga mig det?»
»Ack nej, visst inte, herr chevalier! Det är jag själv, som av deltagande för er fattat det beslutet att säga er det.»
»Tack, min kära Ketty, men endast för din goda avsikt; ty själva förtroendet, det måste du medge, är inte särdeles angenämt.»
»Det vill säga, ni tror inte på mina ord, är det inte så?»
»Man har alltid svårt för att tro på sådant, mitt vackra barn, om också endast av egenkärlek.»
»Ni tror mig således inte?»
»Jag måste tillstå, att innan du givit mig något bevis på vad du säger…»
»Vad säger ni om det här då?»
Och Ketty tog fram en liten biljett ur barmen.
