nys om saken, han lade under vägen beslag på de båda präktiga djuren, som man skickade oss, och har i deras ställe skickat oss de här förskräckliga kräken.»
»Som du nu för tillbaka till honom?» sade d'Artagnan.
»Alldeles riktigt!» svarade Mousqueton. »Ni förstår väl, att vi inte kunna ta emot ett par sådana här usla krakar i stället för dem man lovat oss.»
»Nej, för böveln, fast nog skulle jag velat se Porthos på min gula häst; det skulle ha givit mig en idé om hur jag själv såg ut, då jag kom till Paris. Men låt inte oss uppehålla dig, Mousqueton, gå nu och uträtta din herres ärende. Är han hemma?»
»Ja, herre, men vid förskräckligt uselt lynne, lita på det!»
Och han fortsatte sin väg framåt kajen Grands-Augustins, medan de två vännerna gingo och ringde på hos den stackars olyckliga Porthos. Denne hade sett dem, när de gingo över gården, och han aktade sig väl för att öppna. De fingo alltså ringa förgäves.
Emellertid fortsatte Mousqueton sin väg, och sedan han gått över Pont Neuf, alltjämt drivande de båda öken framför sig, kom han slutligen fram till Oursgatan. Där band han enligt sin herres befallning hästen och mulåsnan vid portklappen till prokuratorns hus, och utan att bekymra sig om deras vidare öde gick han tillbaka hem till Porthos och anmälde, att ärendet var ordentligt uträttat.
Om en stund började de två stackars djuren, som icke fått något att äta sedan morgonen, att hålla ett sådant oväsen, i det de lyfte och släppte på portklappen, att prokuratorn skickade sin springpojke för att höra efter i grannskapet, vem som rådde om hästen och mulåsnan.
Fru Coquenard kände igen sin present och kunde i början omöjligt förklara, varför den blivit återsänd, men fick snart upplysning därom genom Porthos‘ besök. Vreden, som lyste i musketörens ögon, ehuru han försökte behärska sig, förskräckte den känsliga älskarinnan. Mousqueton hade icke förtegat för sin herre, att han mött d’Artagnan och Aramis, och att den förre i den gula hästen känt igen den béarnska klipparen, på vilken han kommit till Paris och som han sålt för tre écus.
Porthos gick, sedan han stämt möte med prokuratorskan vid klostret Saint-Magloire. När prokuratorn såg, att Porthos ämnade gå sin väg, bjöd han honom att stanna kvar till middagen, en inbjudning, som musketören avslog med den mest majestätiska min.
