med dig. Kom du inte för att begära råd av mig, sade du mig inte, att du var tveksam om vad du borde göra?… Men vänta… låt mig se en gång till på den där safiren; den, som jag nyss talade om, har på en av sina facetter en repa, som den fick genom en olyckshändelse.»
D'Artagnan drog på nytt ringen av fingret och räckte den åt Athos.
Athos spratt till.
»Nej, men se», sade han, »är det inte besynnerligt?»
Och han visade d'Artagnan den där repan, som han nyss påmint sig skulle finnas.
»Men vem hade du fått denna safir av, Athos?»
»Av min mor, som fått den av min far. Som jag sagt dig, är det en gammal familjeklenod… som aldrig bort komma ur familjen.»
»Och du… sålde den?» frågade d’Artagnan tvekande.
Nej», genmälde Athos med ett egendomligt leende; »jag gav bort den under en kärleksnatt, liksom den nu skänkts åt dig.»
D'Artagnan blev nu i sin tur tankfull, han tyckte sig i myladys själ skåda avgrunder, vilkas djup voro mörka och okända.
Han satte icke tillbaka ringen på sitt finger, utan stoppade den i fickan.
»Hör på», sade Athos och fattade hans hand, »du vet, att jag håller av dig, d’Artagnan; om jag hade en son, skulle jag inte kunna älska honom mer än dig. Tro mig, avstå från den där kvinnan. Jag känner henne inte, men ett slags aning säger mig, att hon är en förtappad varelse och att det vidlåder henne något olycksbringande.»
»Och du har rätt», sade d’Artagnan, »också gör jag slut med henne. Jag tillstår, att denna kvinna skrämmer mig själv.»
»Har du mod därtill?» frågade Athos.
»Jag skall ha det», svarade dArtagnan, och det på ögonblicket!»
»Nåväl, min unga vän, det gör du rätt i», sade ädlingen, i det han tryckte d’Artagnans hand med en nästan faderlig värme. »Give Gud, att denna kvinna, som ännu knappast ingripit i ditt liv, icke måtte komma att lämna efter sig något förfärligt spår där!»
Och Athos tog farväl av d’Artagnan med en nick, liksom ville han låta honom förstå, att han icke skulle ha något emot att få vara ensam med sina tankar.
