»från och med i dag upphöra att tala om omöjligheter.»
»Ni överväldigar mig med sällhet!» utropade d'Artagnan, i det han kastade sig på knä och med kyssar överhöljde de händer, som räcktes honom.
»Hämnas mig på den eländige de Wardes», tänkte mylady, »och sedan skall jag nog veta att göra mig av med dig, din ärkenarr, din levande värjklinga!»
»Kasta dig gärna i mina armar, sedan du så fräckt gycklat med mig, du falska och farliga kvinna!» tänkte d’Artagnan inom sig. »Sedan skall jag skratta åt dig tillsammans med den, som du vill döda genom min hand.»
D'Artagnan såg upp till henne.
»Jag är färdig», sade han.
»Ni har således förstått mig, d’Artagnan?» sade mylady.
»Jag skulle gissa mig till er önskan på en enda blick av er.»
»Alltså vill ni ägna mig er arm, som redan tillvunnit sig så mycken berömmelse?»
»Ja, på ögonblicket!»
»Men jag», sade mylady, »hur skall jag någonsin kunna belöna en sådan tjänst? Jag känner de förälskade, de göra ingenting för intet.»
»Ni känner den enda belöning jag önskar», sade d'Artagna, »den enda, som anstår er och mig.»
Och han drog henne sakta till sig. Hon gjorde knappast något motstånd.
»Egennyttige!» sade hon småleende.
»Ack», utropade d’Artagnan, verkligt hänryckt av den lidelse denna kvinna hade förmågan att upptända i hans hjärta, »det är därför att min lycka synes mig så osannolik, och därför att jag av fruktan att se den försvinna som en dröm har bråttom att förvandla den till verklighet!»
»Nå, gör er då förtjänt av denna påstådda lycka.»
»Jag lyder edra befallningar», sade d'Artagnan.
»Riktigt säkert?» frågade mylady med ett sista tvivel.
»Namngiv för mig den eländige, som kommit edra vackra ögon att fälla tårar.»
»Vem säger er, att jag gråtit?»
»Det förefaller mig så.»
»Kvinnor sådana som jag gråta inte», sade mylady.
»Så mycket bättre. Och säg mig nu vad han heter?»
»Men besinna då, att med hans namn förråder jag hela min hemlighet.»
»Men jag måste ju ändå veta hans namn.»
