»Jag vill se henne, d'Artagnan!»
»Akta dig, Athos, akta dig! Du har velat döda henne, och hon är en kvinna att betala dig med samma mynt och att inte förfela sitt mål.»
»Hon skall inte våga säga någonting, ty det vore ju att angiva sig själv.»
»Hon är i stånd till allt. Har du nånsin sett henne i raseri?»
»Nej», sade Athos.
»En tigrinna, ett rasande vilddjur. Åh, min kära Athos, jag är rädd för att jag dragit en fruktansvärd hämnd över oss båda.»
D'Artagnan talade nu om alltsammans, myladys vansinniga vrede och hennes mordiska hotelser.
»Du har rätt och vid min själ, jag skulle komma att våga mitt liv på ett hårstrå. Lyckligtvis är det i övermorgon vi lämna Paris, efter all sannolikhet komma vi att marschera till La Rochelle, och en gång väl borta…»
»Hon skulle förfölja dig till världens ända, Athos, om hon kände igen dig, låt därför hennes hat utgjuta sig över mig ensam.»
»Åh, min vän, vad frågar jag efter om hon dödar mig? Tror du kanske, att jag sätter något värde på livet?»
»Det ligger någon förfärlig hemlighet under allt detta, Athos. Denna kvinna är kardinalens spion, det är jag säker på.»
»I så fall tag dig till vara. Om inte kardinalen hyser djup beundran för dig i anledning av den där affären i London, så hyser han djupt hat; men som han noga taget inte kan öppet förebrå dig någonting och som allt hat måste släckas, i synnerhet när det är en kardinals hat, så tag dig till vara! När du går ut, så gå inte ensam, när du äter, så tag dina försiktighetsmått, med ett ord, misstro allt, till och med din egen skugga.»
»Lyckligtvis», sade d’Artagnan, »gäller det endast att utan obehag hålla ut så länge som till i övermorgon, ty en gång väl vid armén skola vi, hoppas jag, endast ha män att frukta.»
»Till dess», sade Athos, »avstår jag från min föresats att sitta instängd och följer dig överallt; du måste nu gå hem till Fossoyeursgatan, jag gör dig sällskap.»
»Men hur nära det än är», sade d’Artagnan, »kan jag inte gå dit på det här sättet.»
»Det är sant», sade Athos och ringde. Grimaud kom in.
