»Jag är i de dåraktiga förhoppningarnas ålder, monseigneur», sade d'Artagnan.
»Det finns inga dåraktiga förhoppningar annat än för dumhuvuden, herr d'Artagnan, och ni är en man med gott huvud. Hör på, vad skulle ni säga om en fänriksbestäjlning vid mitt garde och om ett kompani efter fälttågets slut?»
»Å, monseigneur!»
»Ni antager, inte sant?»
»Monseigneur!» sade d’Artagnan med förlägen min.
»Huru! Ni avslår?» utropade kardinalen förvånad.
»Jag är anställd vid konungens garde, monseigneur, och jag har inga skäl att vara missnöjd.»
»Men det synes mig», sade hans eminens, »som om mitt garde även vore hans majestäts garde, och att blott man tjänar i en fransk kår, så tjänar man även konungen.»
»Monseigneur, ers eminens missuppfattar mina ord.»
»Ni vill ha en förevändning, inte sant? Jag förstår. Nå, den förevändningen har ni ju. Befordringen, fälttåget, som öppnas, det tillfälle som erbjudes er genom mig, se där vad som behövs för världen; för er själv gäller behovet av ett säkert skydd. Ty ni bör veta, herr d’Artagnan, att jag fått mottaga svåra klagomål mot er, ni ägnar inte odelat edra dagar och nätter åt konungens tjänst.»
D'Artagnan rodnade.
»För övrigt», fortfor kardinalen och lade handen på en pappersbunt, »har jag här en hel samling handlingar rörande er, men innan jag läser dem, ville jag tala med er. Jag vet, att ni är en beslutsam man, och med god ledning skulle edra tjänster, i stället för att föra er till vad som är mindre gott, kunna bereda er stora fördelar. Tänk därför på saken och bestäm er.»
»Er godhet gör mig förlägen, monseigneur», svarade d’Artagnan, »och jag finner hos ers eminens en högsinthet, som gör mig liten som en mask; men ändå, eftersom ers eminens tillåter mig att tala uppriktigt…»
D'Artagnan tystnade.
»Ja, tala.»
»Nåväl, jag får då säga ers eminens, att alla mina vänner äro vid musketörerna och vid konungens garde, och att alla mina fiender genom en obegriplig slump äro i ers eminens tjänst; jag skulle således bli ovälkommen här och illa ansedd där, om jag antoge vad ers eminens bjuder mig.»
»Skulle ni redan vara högfärdig nog att tycka, att jag
