got mot er; å er sida en helig ed på att förbli neutral mot mig. I motsatt fall går jag till kanslern, går till konungen, går till bödeln, jag retar upp hovet mot er, jag angiver er såsom brännmärkt, jag låter stämma er inför domstol, och om man frikänner er, nåväl, på min adelsmannaära, då dödar jag er på någon avsides plats, på samma sätt som jag skulle döda en galen hund!»
»Det där sättet tycker jag rätt bra om», sade d’Artagnan, »men hur skall jag få fatt i henne?»
»Tiden, kära vän, tiden skaffar alltid något tillfälle, och tillfället är som ett spel med fördubblad insats: ju mera man sätter ut, desto mera vinner man, bara man har tålamod att vänta.»
»Ja, men att vänta omgiven av lönnmördare och giftblandare…»
»Bah!» sade Athos, »Gud har beskyddat oss hittills och han beskyddar oss nog hädanefter också.»
»Ja, oss! Vi äro för övrigt män, vi, och noga taget är det vårt yrke att våga livet; men hon!» tillade han halvhögt.
»Vilken hon?» frågade Athos.
»Constance.»
»Fru Bonacieux! Åh, det var så rätt!» sade Athos. »Stackars min vän, jag glömde, att du är kär.»
»Ja, men», sade Aramis, »såg du inte av det där brevet du fann hos uslingen, som nu är död, att hon är i ett kloster? Man har det mycket bra i ett kloster, och så fort belägringen av La Rochelle är slut, så lovar jag, att jag för min del…»
»Det är bra», sade Athos, »det är bra! Ja, min kära Aramis, vi veta, att din håg ligger åt det religiösa.»
»Jag är endast musketör tills vidare», sade Aramis ödmjukt.
»Han tycks inte på länge ha fått några underrättelser om sin älskarinna», sade Athos helt sakta; »men det är ingenting att fästa sig vid, det där känna vi nog till.»
»Nåväl», sade Porthos, »jag tycker att det finns ett mycket enkelt medel.»
»Och det skulle vara?»
»Hon är i ett kloster, säger du?» återtog Porthos.
»Ja.»
»Nåväl, så fort belägringen är över föra vi bort henne ur klostret.»
»Ja, men först får man ju lov att veta, i vilket kloster hon är.»
»Det är sant», sade Porthos.
