som fördes till Paris av Claude de Saint-Simon och under stora högtidligheter hängdes upp under valven i Notre-Dame. Tedeum sjöngs i lägret och genljudet därav fortplantade sig över hela Frankrike.
Kardinalen blev således i stånd att fortsätta belägringen utan att, åtminstone för ögonblicket, ha något att frukta av engelsmännen. Men, som sagt, lugnet var endast ögonblickligt.
En utskickad från hertigen av Buckingham, vid namn Montaigu, hade blivit tillfångatagen, och man hade fått bevis på ett förbund mellan tyska riket, Spanien, England och Lothringen. Detta förbund var riktat mot Frankrike.
Vad mera var, i Buckinghams kvarter, som han måst övergiva mera brådstörtat än han själv tänkt sig, hade man funnit papper, som bekräftade detta förbund och som, efter vad kardinalen försäkrar i sina memoarer, i hög grad komprometterade hertiginnan de Chevreuse och följaktligen även drottningen. Det var på kardinalen som hela ansvaret vilade, ty man är icke oinskränkt minister utan att bära ansvar; också voro alla hans mäktiga snilles hjälpmedel natt och dag spända och upptagna med att lyssna till minsta rykte, som uppstod i något av Europas stora riken.
Kardinalen kände hertigens av Buckingham verksamhet och i synnerhet hans hat; om den liga, som hotade Frankrike, skulle segra, så var det slut med kardinalens hela inflytande: den spanska och den österrikiska politiken skulle få sina representanter i Louvrens kabinett, där de ännu endast hade anhängare; men han, Richelieu, den franska ministern, den i ordets sanna bemärkelse nationella ministern, vore förlorad. Konungen, som, i det han lydde honom som ett barn, även hatade honom, som ett barn hatar den stränga magistern, skulle överlämna honom åt Monsieurs och drottningens enskilda hämnd; han vore då förlorad och kanske Frankrike med honom. Allt detta måste han söka avvända.
Också såg man kurirer, allt talrikare för varje ögonblick, avlösa varandra natt och dag i det lilla huset vid La Pierre-bron, där kardinalen tagit sin bostad.
Där sågos munkar, som så illa buro sina kåpor, att det var lätt att se, att de i synnerhet tillhörde den stridande kyrkan; fruntimmer, som voro en smula generade i sina pagedräkter och vilkas vidbyxor icke kunde alldeles dölja de rundade formerna, samt slutligen bönder med nedsmutsade
