»Ni trodde mig vara död, inte sant, liksom jag trodde er vara det, och namnet Athos har dolt greve de La Fère, lika säkert som namnet lady Clarick dolde Anne de Bueil. Var det inte så ni kallade er, när er hedervärda bror gifte oss med varandra? Vår ställning är verkligen egendomlig», fortfor Athos skrattande; »vi ha båda två levat till nu endast därför att vi trodde varandra vara döda, och emedan ett minne är mindre besvärligt än en levande varelse, ehuru även ett minne ibland kan vara någonting förfärligt!»
»Men säg nu», sade mylady med dov röst, »vad det är, som återför er till mig, och vad vill ni mig?»
»Jag vill säga er det, att fast jag varit osynlig för er, har jag likväl inte förlorat er ur sikte.»
»Ni vet, vad jag har gjort?»
»Jag kan tala om för er edra handlingar dag för dag, från det ni inträdde i kardinalens tjänst och till nu i afton.»
Ett misstroget leende for över myladys läppar.
»Hör på! Det var ni, som skar bort de två diamantägiljetterna från hertigens av Buckingham axel; det var ni, som förde bort fru de Bonacieux; det var ni, som förälskade er i greve de Wardes och i den tron, att ni skulle få tillbringa natten tillsammans med honom, öppnade er dörr för d'Artagnan; det var ni, som när ni trodde er bedragen av de Wardes, ville låta döda honom genom hans rival; det var ni, som då denna rival hade upptäckt er skymfliga hemlighet, ville låta döda honom i sin tur genom två lönnmördare, som ni skickat att förfölja honom; det var ni, som då ni såg, att kulorna förfelat sitt mål, skickade honom förgiftat vin tillika med ett falskt brev, för att ert offer skulle tro, att detta vin kom från hans vänner; det var slutligen ni, som kom hit i detta rum och satt på den stol, där jag nu sitter, för att med kardinal Richelieu överenskomma om att mörda hertigen av Buckingham, i utbyte mot hans löfte att låta er få mörda d'Artagnan.»
Mylady var askgrå i ansiktet.
»Men ni är då satan själv?» stammade hon.
»Kanhända», sade Athos; »men i vad fall som helst, hör nu väl på: mörda eller låt mörda hertigen av Buckingham, det angår mig inte, jag känner honom inte och dessutom är han engelsman och vår fiende; men rör inte ens med en fingerspets ett enda hår på d'Artagnans huvud, han som är en trofast vän, som jag älskar och som jag ämnar försvara, eller svär jag vid min fars huvud, att det brottet kommer att bli ert sista!»
