nom, men en anklagelse från hennes sida skulle framkalla en dylik från Athos; hon kunde visserligen anklaga Athos för ätt ha hängt henne, men Athos kunde anklaga henne för att vara brännmärkt. Hon ansåg det därför klokast att tiga, att i all tysthet företaga sin resa, med sin vanliga skicklighet utföra det svåra uppdrag, man anförtrott henne, och att sedan, när allt blivit uträttat till kardinalens belåtenhet, komma tillbaka och av honom begära tillfredsställandet av sin hämnd.
Alltså, sedan hon rest hela natten, var hon klockan sju på morgonen vid fästet La Pointe, klockan åtta var hon ombord och klockan nio kunde fartyget, som, försett med kaparbrev av kardinalen, hettes skola gå till Bayonne, lyfta ankar och styrde för fulla segel kurs på England.
46.
BASTIONEN SAINT-GERVAIS
När d'Artagnan kom in till sina tre vänner, fann han dem samlade i ett och samma rum; Athos funderade, Porthos snodde sina mustascher, Aramis läste sina böner i en vacker liten bönbok i blått sammetsband.
»För tusan, mina herrar», sade d'Artagnan, »jag hoppas ni ha något viktigt att säga mig, ty annars vill jag förbereda er på att jag inte förlåter er, att ni skickat efter mig, i stället för att låta mig vila efter en natt tillbragt med att taga och avväpna en bastion. Ack, varför voro inte ni där, mina vänner! Ni må tro det gick hett till!»
»Vi voro på annat håll, där det inte heller var så särdeles kallt!» svarade Porthos, i det han vred upp sina mustascher på ett för honom egendomligt sätt.
»Tyst!» sade Athos.
»Åhå», utbrast d'Artagnan, som förstod den lätta rynkningen av musketörens ögonbryn, »här tycks vara något nytt å färde!»
»Aramis», sade Athos, »åt du inte frukost i förrgår på värdshuset Le Parpaillot, säg?»
»Jo.»
»Hur har man det där?»
»Jo, jag för min del åt ganska illa, ty i förrgår var det fastedag, och där fanns intet annat än kött.»
