»Tolv», svarade Aramis.
»Och hur många patroner.»
»Omkring hundra.»
»Det är allt som behövs. Låt oss ladda gevären.»
De fyra musketörerna började genast med detta arbete. När de slutat att ladda det sista geväret, gav Grimaud tecken, att frukosten var serverad. Athos svarade, fortfarande med åtbörder, att det var bra, och visade Grimaud på ett slags skyllerkur av sten, där denne förstod. att han borde stå på post; men för att en smula mildra det ledsamma i denna vaktgöring tillät Athos honom att taga ett bröd, två kotletter och en butelj vin.
»Och nu till bords!» sade Athos.
De fyra vännerna satte sig på marken med korslagda ben som turkar och skräddare.
»Nå», sade d'Artagnan, »nu då du inte längre behöver frukta, att någon kan höra dig, hoppas jag, att du meddelar oss din hemlighet.»
»Jag hoppas, att jag på samma gång bereder er nöje och ära, mina herrar», sade Athos, »Jag har låtit er göra en förtjusande promenad, jag bjuder på den läckraste frukost, och därborta stå femhundra personer, såsom ni kunna se genom skottgluggarna, och anse oss antingen för galningar eller hjältar, två klasser av idioter ganska lika varandra.»
»Men hemligheten?» sade d'Artagnan.
»Hemligheten», sade Athos, »är den, att jag träffade mylady i går afton.»
D'Artagnan skulle just föra glaset till munnen, men vid detta ord »mylady» började hans hand darra så häftigt, att han ställde glaset ifrån sig för att icke spilla ut innehållet. »Du har träffat din hu…»
»Tyst då», avbröt Athos, »du glömmer, min vän, att de här herrarna inte äro lika invigda i hemligheten av mina familjeförhållanden som du. Alltså, jag har träffat mylady.»
»Var då?» frågade d'Artagnan.
»På värdshuset Röda Duvslaget.»
»Då är jag förlorad», sade d'Artagnan.
»Ånej, inte helt och hållet ännu», svarade Athos, »ty vid det här laget bör hon ha lämnat franska kusten.»
D'Artagnan drog ett djupt andedrag.
»Men när allt kommer omkring», frågade Porthos, »vem är då den där mylady?»
»En förtjusande kvinna», sade Athos, i det han läppjade
