inte, att vi, som du själv sade, Athos, skriva till honom i en familjeaffär, att vi skriva till honom endast därför, att han genast vid myladys ankomst till London må sätta henne ur stånd att skada oss. Jag skulle således skriva till honom i ungefär följande ordalag…»
»Låt höra», sade Aramis och tog redan på förhand på sig en kritisk min.
»Min herre och käre vän…»
»Ja visst, ja! Käre vän till en engelsman», avbröt Athos, vacker början, bravo d'Artagnan? Bara för det uttrycket blir du fyrdelad i stället för levande rådbråkad.»
»Nåja, må så vara, då skriver jag helt enkelt: Min herre!»
»Du kan till och med skriva: mylord!» svarade Athos, som höll mycket på konvenansen.
»Mylord! Kommer ni ihåg den lilla inhägnaden, en betesplats för getter, vid Luxembourg?»
»Skönt! Komma och tala om Luxembourg! Man skulle ta det för någon anspelning på änkedrottningen. Snillrikt uttänkt!» sade Athos.
»Nå då sätta vi helt enkelt: "Mylord! Påminner ni er en viss liten enslig plats, där man skonade ert liv?»
»Min kära d'Artagnan», sade Athos, »du blir aldrig annat än en mycket dålig redaktör. Där man skonade ert liv! Fy då, det är inte nobelt! Man påminner inte en tapper ädling om sådana där tjänster. En påpekad välgärning är en förolämpning.»
»Åh, min vän», sade d'Artagnan, »du är odräglig, och skall det skrivas under din censur, då avstår sannerligen jag.»
»Och det gör du rätt i. Sköt du musköten och värjan, min vän, de båda sakerna gör du som en hel karl, men lämna pennan åt herr abbén, det är hans affär.»
»Jaha, ja visst ja», instämde Porthos, »lämna pennan åt Aramis, han skriver disputationer på latin, han.»
»Må göra då», sade d'Artagnan, »skriv det där brevet åt oss, Aramis; men vid vår helige fader påven, fatta dig kort; för nu kommer jag i min tur att nagelfara dig, det förbereder jag dig på.»
»Jag begär inte bättre», sade Aramis med det naiva självförtroende, som är medfött hos alla poeter; »men först få ni lov att sätta mig in i saken. Jag har visserligen då och då hört sägas, att den där svägerskan är en kvinnlig skurk, jag har till och med själv fått bevis därpå genom att höra hennes samtal med kardinalen…»
»Saktare, för tusan!» sade Athos.
