Detta antagande syntes henne dock det sannolikaste; det föreföll henne som om man förr ville hämnas det förflutna, än förebygga något för framtiden. I alla händelser, hur det än var, lyckönskade hon sig till att ha fallit i händerna på sin svåger, som hon trodde sig kunna bli kvitt för billigt pris, i stället för att råka ut för en mera direkt och intelligentare fiende.
— »Ja, låt oss språka, min bror», sade hon med en viss munterhet, besluten som hon var att av detta samtal, trots all den förställning lord Winter kunde komma att bruka, vinna de upplysningar hon behövde för att bestämma sitt framtida förhållande.
»Ni har således bestämt er för att återvända till England», sade lord Winter, »trots er i Paris så ofta uttalade föresats, att aldrig mera sätta er fot på Storbritanniens område?»
Mylady besvarade denna fråga med en annan.
»Först och främst», sade hon, »måste ni säga mig, hur ni kunnat övervaka mig så noga, att ni på förhand kunde veta, icke allenast att jag ämnade mig hit, utan även dagen och timmen för min ankomst och hamnen, där jag skulle landstiga?»
Lord Winter slog in på samma taktik som mylady i den tanken, att då hans svägerska begagnade sig av den, så måste den vara god.
»Men säg mig då ni själv, min kära syster», återtog han, vad ni ämnar göra i England?»
»Jo, jag kommer för att hälsa på er», svarade mylady utan att ana att hon genom detta svar ökade de misstankar, som d'Artagnans brev kallat till liv hos hennes svåger, och endast tänkande på att vinna sin åhörares välvilja genom en osanning.
»Åh, för att hälsa på mig?» frågade lord Winter godmodigt.
»Ja visst, vad är det för förvånande i det?»
»Och ni har inte något annat mål för er resa till England än att träffa mig?»
»Nej.»
»Således är det endast för min skull som ni gjort er den mödan att resa över Kanalen?»
»Ja, endast för er skull.»
»För tusan, min syster, vilken ömhet!»
»Men är jag då inte er närmaste släkting?» frågade mylady i en ton av den mest rörande naivitet.
