Det uppstod nu mellan dessa båda personer en egendomlig tystnad, varunder hördes ljudet av långa och taktfasta steg, som nalkades; snart syntes en mänsklig skepnad avteckna sig i korridorens dunkel, och den unga löjtnanten, vars bekantskap vi redan gjort, stannade i dörren avvaktande lordens befallningar.
»Kom in, min kära John», sade lord Winter, »kom in och stäng dörren.»
Den unga officern trädde in.
»Betrakta nu denna kvinna», sade lorden: »hon är ung, hon är vacker, hon äger alla världsliga lockelser; men, märk väl, hon är ett vidunder, som redan vid tjugufem års ålder gjort sig skyldig till lika många brott, som ni under ett helt år kan läsa om i våra domstolars arkiv. Hennes röst talar till hennes fördel, hennes skönhet tjänar till lockbete för hennes offer, själva hennes kropp betalar vad hon lovat, den rättvisan måste man göra henne; hon skall försöka att förleda er, kanske till och med försöka att döda er. Jag har dragit er upp ur fattigdom och nöd, Felton, och jag har skaffat er befordran till löjtnant, jag har en gång räddat ert liv, ni vet vid vilket tillfälle, jag är för er icke allenast en beskyddare, utan en vän, icke allenast en välgörare, utan en far; denna kvinna har återvänt till England för att konspirera mot mitt liv, jag har nu ormen i mina händer; nåväl, jag har låtit kalla er, hör nu vad jag säger: vän Felton, John, min son, skydda mig och framför allt skydda dig själv mot denna kvinna, svär vid din salighet, att du icke låter henne undkomma det straff hon förtjänt. John Felton, jag litar på ditt ord, John Felton, jag tror på din tillgivenhet och din redbarhet!»
»Mylord», sade den unga officern och inlade i sin rena blick allt det hat han kunde uppleta i sitt hjärta, »jag svär, att det skall bli så som ni önskar.»
Mylady tog emot denna blick som ett undergivet offer; det var omöjligt att tänka sig ett mera ödmjukt och mera milt uttryck än det, som nu låg över hennes vackra ansikte. Det var med möda lord Winter själv kände igen den tigrinna, som han ögonblicket förut varit färdig att bekämpa.
»Hon får på inga villkor lämna detta rum, hör ni det, Johny, fortfor lorden, »hon får icke brevväxla med någon, hon får icke tala med någon annan än er, om ni nämligen vill göra henne den äran att ställa några ord till henne.»
»Det är nog, mylord; jag har svurit.»
