med faran, släpade jag mig fram till sängen, lät min klädning falla och lade mig.
»Denna gång fick jag fatt i kniven under huvudgärden, och under det jag låtsades somna, slöts min hand krampaktigt kring knivskaftet.
»Två timmar gingo, utan att något inträffade. Denna gång — min Gud, vem skulle väl sagt mig det i går! — började jag frukta, att han icke skulle komma.
»Äntligen såg jag lampan sakta höja sig och försvinna i taköppningen; rummet sänktes i dunkel och mörker, men jag ansträngde mig att med blicken genomtränga mörkret och dunklet.
»Tio minuter ungefär förflöto; jag hörde icke något annat ljud än mitt häftigt bultande hjärta.
»Jag anropade himmelen, att han måtte komma.
»Slutligen hörde jag det välbekanta ljudet av dörren, som öppnades och stängdes, jag hörde, trots den tjocka mattan, ljudet av steg, som kommo golvet att knarra, och jag såg genom mörkret en skugga, som nalkades min säng…»
»Skynda då, skynda!» avbröt Felton, »Ser ni inte, hur vartenda av edra ord bränner mig som smält bly?»
»Då», fortfor mylady, »uppbjöd jag alla mina krafter, jag påminde mig, att hämndens eller, rättare sagt, vedergällningens ögonblick var inne, jag ansåg mig för en ny Judith, jag. gjorde mig färdig till anfall, med kniven i handen, och då jag såg honom nära mig, sträckande ut händerna för att söka sitt offer, då stötte jag med ett smärtans och förtvivlans sista gälla utrop kniven mitt i bröstet på honom.
»Den eländige! Han hade förutsett allt, han bar en pansarskjorta innanför kläderna, och knivspetsen bröts av.
»’Aha’, utropade han, i det han fattade mig i armen och ryckte från mig vapnet, som så illa tjänat mig, ’ni vill åt mitt liv, min vackra puritanska! Men detta är ju mer än hat, det är otacksamhet! Seså, seså, lugna er, mitt vackra barn! Jag trodde, att ni hade blivit litet spakare. Jag tillhör inte dessa tyranner, som med våld hålla kvar en kvinna; ni älskar mig inte, fast jag med min vanliga inbilskhet hade svårt att tro det; men nu är jag övertygad om att ni inte gör det, och i morgon skall ni vara fri.’
»Jag hade bara en önskan, och det var, att han skulle döda mig.
»’Akta er’, sade jag till honom, ’ty min frihet är er vanära!’
»’Förklara er, min vackra sibylla!’
»’Jo, genast jag sluppit ut härifrån, skall jag omtala allt.
