57.
ETT LÅN FRÅN DEN KLASSISKA TRAGEDIEN
Efter ett ögonblicks tystnad, av mylady använd till att observera den unga officern, som hörde henne, fortsatte hon sin berättelse:
»Det var nu nära tre dygn, under vilka jag varken ätit eller druckit, och jag led förfärliga kval; det var emellanåt som om mörka moln omgåvo min panna och beslöjade mina ögon — det var yrseln.
»Aftonen kom; jag var så svag, att jag i varje ögonblick miste sansen, och för varje gång jag kände vanmakten nära, tackade jag Gud därför, ty jag trodde, att jag skulle dö.
»Mitt under ett av dessa svimningsanfall hörde jag dörren öppnas; förskräckelsen väckte mig till sans igen.
»Min förföljare kom in, åtföljd av en maskerad karl, och han bar själv mask, men jag kände igen hans gång, hans röst och den imponerande hållning, som avgrunden förlänat denna man till mänsklighetens olycka.
»’Nåväl’, sade han, ’är ni nu beredd att inför mig avlägga den ed jag avfordrat er?’
»’Ni har själv sagt’, svarade jag, ’att puritanerna hålla sitt ord; mitt har ni redan hört, och det är, att jag på jorden skall förfölja er inför människornas domstol, i himmelen inför Guds.’
»’Ni framhärdar således?’
»’Jag svär det inför Gud, som hör mig: jag skall taga hela världen till vittne av ert brott, och detta ända tills jag funnit en hämnare.’
»’Ni är en sköka’, sade han med dundrande röst, ’och ni skall få lida skökornas straff! Brännmärkt i den världs ögon, som ni vill anropa, må ni försöka bevisa denna värld, att ni inte är vare sig brottslig eller galen.’
»Därpå vände han sig till mannen, som var med honom, och sade:
»’Bödel, gör din skyldighet!’
»O, hans namn, hans namn!» utropade Felton; »säg mig hans namn!»
»Och då», fortfor mylady, utan att akta på Feltons ut-
