»Skynda då till dörren och öppna själv!»
Felton lydde; denna kvinna var redan hela hans tanke, hela hans själ.
Han stod inför en sergeant, som anförde en visiterpatrull.
»Nå, vad är det?» frågade den unga löjtnanten.
»Ni befallde mig att öppna dörren, om jag hörde något rop på hjälp», sade soldaten, »men ni glömde att lämna mig nyckeln; jag hörde er ropa, utan att förstå vad ni sade, jag ville öppna dörren, men den var stängd innanför, och därför ropade jag på sergeanten.»
»Och här är jag», sade denne.
Felton, förvirrad, nästan vansinnig, kunde icke få fram ett ord.
Mylady förstod, att det var hennes sak att rädda situationen; hon skyndade fram till bordet och tog kniven, som Felton lagt där.
»Och med vad rätt vill ni hindra mig att dö?» ropade hon.
»Store Gud!» utropade Felton, då han såg kniven blixtra i hennes hand.
I detta ögonblick hördes ett ironiskt gapskratt utifrån korridoren.
Lord Winter, som lockats dit av bullret, blev nu synlig, klädd i nattrock och med den blottade värjan under armen, stannade han i dörren.
»Aha», sade han, »ha vi nu kommit till sista akten av tragedien? Ni ser, Felton, dramat har utvecklat sig alldeles som jag förutsade; men var lugn, något blod kommer inte att flyta.»
Mylady insåg, att hon vore förlorad, om hon icke gåve Felton ett ögonblickligt och förfärligt bevis på sitt mod.
»Ni misstar er, mylord, blod skall flyta, och må det komma över dem, som framkallat det!»
Felton uppgav ett skrik och rusade fram till henne; det var för sent, mylady hade stött kniven i sitt bröst.
Men kniven hade lyckligtvis, vi borde säga försiktigtvis, träffat järnplanschetten, som då för tiden som ett harnesk skyddade kvinnornas bröst, den hade glidit, i det den skar sönder klänningen, och på sned trängt in mellan huden och revbenen.
Myladys klänning var likväl inom en sekund fläckad av blod, hon föll baklänges och syntes avsvimmad.
Felton ryckte ut kniven.
»Se, ers härlighet», sade han, »se här en kvinna, som stod under min bevakning och som dödat sig!»
