gande ett ögonblick och släppte sig ned på marken. Han tog upp påsen med guldet och fattade den mellan tänderna.
Därpå lyfte han upp mylady på sina armar och avlägsnade sig hastigt åt motsatt håll till det, varåt patrullen gått. Snart lämnade han alldeles patrullvägen, gick ned tvärs över klipporna, och då han kommit till stranden, blåste han i sin visselpipa.
En liknande signal svarade honom, och fem minuter därefter såg han en båt komma rodd av fyra man.
Båten närmade sig land så långt den kunde, men det var för grunt för att den skulle kunna lägga till. Felton vadade då ut i vattnet ända till midjan, ty han ville icke åt någon annan anförtro sin dyrbara börda.
Lyckligtvis började stormen lägga sig, men ännu var havet häftigt upprört och den lilla båten kastades av vågorna som ett nötskal.
»Till fartyget», sade Felton, »och nu raskt!»
De fyra karlarna rodde, men sjön gick för hög för att årorna skulle kunna verka med någon större kraft.
Men i alla fall avlägsnade man sig från slottet, och det var huvudsaken. Natten var mycket mörk, och det var redan nästan omöjligt att urskilja land från båten, så mycket mera då att kunna upptäcka båten från land.
En svart punkt gungade ute på sjön; det var fartyget.
Medan båten drevs framåt med den fart de fyra roddarna kunde ge den, löste Felton upp tåget och därpå näsduken, varmed myladys händer voro hopbundna. När hennes händer voro fria, tog han havsvatten och stänkte i ansiktet på henne. Hon uppgav en suck och slog upp ögonen.
»Var är jag?» sade hon.
»Räddad», svarade den unga officern.
»O, räddad, räddad!» utropade hon. »Ja, där ser jag himmeln, och där havet! Denna luft, som jag nu andas, är frihetens. Ack… tack, Felton, tack!»
Den unga mannen tryckte henne till sitt bröst.
»Men vad är det då med mina händer?» frågade mylady; det är som om man krossat mina handleder i ett skruvstäd.»
Mylady lyfte upp armarna, handlederna voro gula och blå och med blodviten.
»Ack!» sade Felton, i det han betraktade dessa vackra händer och skakade sakta på huvudet.
»Åh, det är ingenting, alls ingenting», utropade mylady, »nu kommer jag ihåg!»
Hon kastade en sökande blick omkring sig.
