Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/579

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Åh, förrädare!» utropade Buckingham, »du har dödat mig?»

»Mord, mord!» skrek Patrick.

Felton såg sig omkring efter en utväg till flykt, och seende dörren fri, störtade han ut i rummet bredvid, där, som vi nyss sagt, deputationen från La Rochelle väntade, sprang genom rummet och rusade mot trappan; men på översta trappsteget mötte han lord Winter, som, då han såg honom blek och förstörd, blodig på handen och i ansiktet, grep honom i strupen och utropade:

»Jag visste det! Jag anade det! En minut för sent! Åh, jag olycklige!»

Felton gjorde icke något motstånd, och lord Winter överlämnade honom åt vakten, som under avvaktan på vidare order förde honom ut på en liten terass med utsikt åt havet, varpå lorden rusade in i Buckinghams kabinett.

Vid det skrik, som hertigen uppgav, och vid Patricks rop på hjälp skyndade sig mannen, som Felton träffat i anmälningsrummet, in i kabinettet. Han fann hertigen liggande på en soffa och sökande att hämma blodet från såret med sin krampaktiga hand.

»La Porte!» sade hertigen med döende röst. »La Porte, kommer ni från henne?»

»Ja, monseigneur», svarade Annas av Österrike trogna släpbärare, »men för sent måhända.»

»Tyst, La Porte, man kunde höra er! Patrick, släpp inte in någon! O, jag skall då inte få veta vad hon vill säga mig… o, min Gud… jag dör!»

Hertigen förlorade medvetandet.

Emellertid hade lord Winter, deputationens medlemmar, officerare och betjäning hos Buckingham trängt in i rummet; överallt hördes rop av förtvivlan. Nyheten, som uppfyllde palatset med klagan och suckan, trängde snart ut och spred sig över staden.

Ett kanonskott förkunnade, att något nytt och oväntat hade inträffat.

Lord Winter slet sitt hår i förtvivlan.

»En minut för sent», utropade han, »en minut för sent! O, min Gud, min Gud, vilken olycka!»

Man hade kommit klockan sju på morgonen och underrättat honom, att en repstege hängde ned från ett av slottsfönstren; han hade genast skyndat till myladys rum, hade funnit det tomt, fönstret öppet och gallren affilade, hade då påmint sig den muntliga varning d'Artagnan låtit meddela