Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/584

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Han drev strängheten av denna order ända därhän, att han i England höll kvar den danska beskickningen, som hade tagit avsked, och Hollands ordinarie ambassadör, som skulle till Vliessingens hamn återföra de indiska fartyg, som Karl I låtit återställa åt de Förenade Nederländerna.

Men som han icke tänkt på att utfärda denna förordning förrän fem timmar efter mordet på hertigen, det vill säga klockan två på eftermiddagen, hade två fartyg redan ämnat de engelska hamnarna. Det ena av dessa förde, som vi redan veta, bort mylady, som redan anat vad som skett och stärktes i sin tro, då hon såg den svarta flaggan hissas på amiralsskeppets topp.

Vad det andra fartyget angår, skola vi längre fram omtala, vem det förde med sig och på vad sätt det lyckades komma bort.

Under tiden hade för övrigt ingenting nytt inträffat i lägret vid La Rochelle; det enda var, att konungen, som hade mycket tråkigt som vanligt, men kanske ännu litet tråkigare i lägret än annorstädes, beslöt att resa inkognito för att övervara Ludvig den heliges-festerna i Saint-Germain och bad kardinalen att ombesörja en eskort åt honom på endast tjugu musketörer. Kardinalen, som ibland smittades av konungens ledsnad, gav med stort nöje denna tillbaka omkring den 15 september. Herr de Tréville, underrättad av hans eminens, packade sin kappsäck, och som han, utan att veta orsaken, kände sina vänners livliga önskan och till och med pockande behov att återvända till Paris, behöver det knappt sägas, att han utsåg dem till att deltaga i eskorten.

De fyra unga männen fingo veta nyheten en kvart efter herr de Tréville, ty de voro de första, åt vilka han meddelade den. Nu först kunde d'Artagnan i hela dess vidd uppskatta den ynnest kardinalen visat honom genom att äntligen låta honom övergå till musketörerna, ty annars skulle han nu varit tvungen att stanna i lägret under det hans kamrater reste.

Det säger sig självt, att denna otålighet att komma tillbaka till Paris hade sin orsak i den fara, som måste hota permission åt sin kungliga löjtnant, som lovade att vara fru Bonacieux, om hon i klostret i Béthune upptäcktes av sin dödsfiende mylady. Också hade Aramis genast skrivit till Marie Michon, den där linnesömmerskan i Tours, som hade så fina bekantskaper, för att hon skulle utverka drottningens tillåtelse för fru Bonacieux att lämna klostret och