Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/614

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Därpå tog hon glaset med stadig hand och sade:

»Drick, det här vinet kommer att ge er krafter, drick!»

Och hon förde glaset till läpparna på den unga kvinnan, som drack maskinmässigt.

»Åh, det var inte på det sättet jag ville hämnas!» sade mylady, i det hon med ett djävulskt småleende satte glaset tillbaka på bordet. »Men man gör vad man kan!»

Och hon rusade ut ur rummet.

Fru Bonacieux såg henne fly utan att kunna följa henne; hon var som en människa, som drömmer, att man förföljer henne, och som förgäves söker att komma undan.

Några minuter gingo; ett förfärligt larm hördes på porten; fru Bonacieux väntade varje ögonblick att få se mylady komma tillbaka, men hon kom icke.

Flera gånger, förmodligen av förskräckelse, bröt kallsvetten fram på hennes brännheta panna.

Slutligen hörde hon gnisslandet av gallerportarna, som öppnades, bullret av stövlar och sporrar genljöd i trapporna, ett starkt sorl av röster närmade sig, och mitt ibland dem tyckte hon sig höra sitt namn uttalas.

Plötsligt uppgav hon ett högt glädjerop och störtade fram till dörren; hon hade känt igen d'Artagnans röst.

»D'Artagnan, d'Artagnan!» ropade hon, »är det ni? Hitåt, hitåt!»

»Constance, Constance», svarade den unga mannen, »min Gud, var är ni då?»

I samma ögonblick gav dörren till cellen vika för en stöt snarare än öppnades; flera män kommo inrusande i rummet; fru Bonacieux hade sjunkit ned i en stol utan att kunna röra sig.

D'Artagnan kastade ifrån sig en ännu rykande pistol, som han höll i handen, och föll på knä framför sin älskade; Athos stack sin pistol tillbaka i bältet; Porthos och Aramis, som hade dragit värjorna, stucko dem åter i skidorna.

»O, d'Artagnan, min högt älskade d'Artagnan! Du kommer då äntligen, du har inte bedragit mig, det är verkligen du!»

»ja, ja, Constance! Äntligen återförenade!»

»Åh, fast hon sade, att du inte skulle komma, hoppades jag ändå inom mig; jag ville inte fly. O, vad jag gjorde rätt! Vad jag känner mig lycklig!»

Vid detta ord hon steg Athos, som lugnt hade satt sig, hastigt upp igen.

»Hon! Vilken hon?» frågade d'Artagnan.