Och verkligen, emedan spellyckan vände sig och konungen började förlora vad han förut vunnit, var han alls icke ledsen över att finna en förevändning att draga sig ur spelet. Hans majestät steg därför upp om en liten stund, och i det han strök i sin ficka pengarna, som han hade framför sig och som till största delen utgjordes av hans vinst, sade han:
»La Vieuville, tag min plats, jag måste tala med herr de Tréville om en viktig sak. Å!… jag hade åttio louisdorer framför mig på bordet, lägg ni fram samma summa, så att de, som förlorat, inte må ha skäl att beklaga sig. Rättvisa framför allt!»
Därpå vände han sig åter till herr de Tréville och drog sig med honom in i en fönstersmyg.
»Nåväl, herr kapten», återtog han, »ni säger alltså, att det var hans eminens’ gardister, som kommo och sökte gräl med edra musketörer?»
»Ja, sire, som alltid.»
»Och hur uppstod hela saken? Låt höra! Ty som ni vet, min kära kapten, är det nödvändigt att en domare hör båda parterna.»
»Ack, min gud, på det enklaste och naturligaste sätt i världen! Tre av mina bästa soldater, som ers majestät känner till namnet, vilkas trofasthet ers majestät mer än en gång haft tillfälle att pröva och som, det kan jag försäkra, ägna sig med liv och själ åt ers majestäts tjänst — tre av mina bästa soldater, säger jag, herrar Athos, Porthos och Aramis, hade gjort upp ett lustparti med en ung adelsman från Gascogne, som jag rekommenderat dem samma morgon. De ämnade sig ut till Saint-Germain, skulle jag tro, och hade stämt möte vid Carmes-Deschaux, då de blevo störda av herrar Jussac, Cahusac, Bicarat och två andra av gardet, som säkerligen inte kommit så manstarka, om de inte haft något i sinnet i strid mot de kungliga förordningarna.»
»Ja, ja, ni kommer mig att tänka på en sak», sade konungen, »säkert kommo de dit för att själva duellera!»
»Jag anklagar dem visst inte, sire, men jag lämnar åt ers majestäts eget upplysta omdöme att avgöra, vad fem beväpnade män skulle göra på ett så ensligt ställe som trakten omkring Karmeliterklostret.»
»Ja, ni har rätt, Tréville, fullkomligt rätt.»
»Och när de så fingo se mina musketörer, ändrade de åsikt och glömde sitt enskilda hat för kårhatet; ty ers majestät är ju inte okunnig om att musketörerna, som tillhöra ko-
