hans räkning. Hans majestät förklarade först, att han inte skulle gå, men sedan kunde han inte motstå det nöje denna jakt utlovade, och efter middagen for han.»
»Och har konungen träffat kardinalen?» frågade herr de Tréville.
»Det är mycket troligt», svarade kammartjänaren, »ty jag såg i morse hans eminens’ vagn förspänd, och då jag frågade, vart han skulle fara, svarade man: till Saint Germain.»
»Vi äro förekomna», sade herr de Tréville. »Mina herrar, jag träffar konungen i afton, men jag råder inte er att utsätta er för det vågspelet.»
Anmärkningen var mycket förståndig och kom framför allt från en man, som kände konungen för väl, för att de fyra unga männen skulle göra några invändningar. Herr de Tréville rådde dem således att bege sig var och en hem till sig och avvakta vidare underrättelser från honom.
När herr de Tréville kom hem, tänkte han på, att han borde skydda sig genom att bli den, som först anförde formliga klagomål. Han skickade en av sina betjänter till herr de La Trémouille med ett brev, vari han bad honom att från sitt hotell låta föra bort kardinalens sårade gardist och att förehålla sitt folk deras djärva tilltag att rycka ut mot musketörerna. Men herr de La Trémouille, som redan var förberedd av sin stallmästare, vars släkting Bernajoux var, lät svara honom, att det varken var herr de Tréville eller hans musketörer, som hade att beklaga sig, utan tvärtom han själv, vars folk blivit överfallet av musketörerna, som till och med hade velat tända eld på hans palats. Och som ordbytet mellan dessa båda höga herrar kunde ha kommit att vara länge, då var och en naturligtvis envist höll fast vid sin åsikt, hittade herr de Tréville på ett medel att få ett hastigt slut på saken, nämligen att själv söka upp herr de La Tremouille.
Han begav sig således genast till dennes palats och lät anmäla sig. De båda herrarna hälsade artigt på varandra, ty om det än icke rådde någon ovänskap mellan dem, så buro de likväl aktning för varandra. Båda voro män med hjärta och heder, och emedan herr de La Trémouille, som var protestant, och sällan träffade konungen, icke tillhörde något parti, hade han i allmänhet icke i sina sociala förbindelser några förutfattade ofördelaktiga tankar om folk. Denna gång var hans mottagande, om än artigt, dock kallare än vanligt.
