»Ers majestät talar förmodligen om Gud själv», sade herr de Tréville, »ty jag vet ingen annan än han, som står så högt över ers majestät.»
»Nej, herr de Tréville, jag talar om statens stödjepelare, om min enda tjänare och min enda vän, om herr kardinalen.»
»Hans eminens är inte hans helighet, sire?»
»Vad vill ni säga med det?»
»Att det inte är någon mera än påven, som är ofelbar, och att denna egenskap inte sträcker sig till kardinalerna.»
»Ni vill säga, att han bedrar mig, att han för mig bakom ljuset? Ni anklagar honom således. Seså, tillstå uppriktigt, att ni anklagar honom!»
»Nej, sire, det gör jag inte; men jag påstår, att han bedrar sig själv, att han är illa underrättad, att han haft mycket brått att anklaga ers majestäts musketörer, mot vilka han är orättvis, och att han inte har sina underrättelser från tillförlitlig källa.»
»Anklagelsen kommer från hertig de La Trémouille själv. Vad har ni att svara på det?»
»Jag skulle kunna svara, att han är för mycket intresserad i frågan för att kunna vara ett fullt opartiskt vittne; men långt därifrån, sire, jag känner hertigen som en rättskaffens adelsman, och jag skall gärna hänskjuta frågan till honom — men på ett villkor, sire.»
»Och det skulle vara?»
»Att ers majestät låter kalla honom och frågar honom, men ers majestät själv, mellan fyra ögon, utan vittnen, och att jag får träffa ers majestät strax efter det ni tagit emot hertigen.»
»Nåja, må ske!» sade konungen. Och ni låter hertigens ord gälla?»
»Ja, sire.»
»Ni underkastar er hans domslut?»
»Alldeles säkert.»
»Och finner er i den upprättelse han kommer att fordra?»
»Fullkomligt.»
»La Chesnaye!» ropade konungen, »La Chesnaye !»
Konungens förtrogna kammartjänare, som alltid uppehöll sig i närheten av dörren, kom in.
»La Chesnaye», sade konungen, »laga att man genast skickar bud till herr de La Trémouille, att jag vill tala med honom i afton »
