Där gick den. Och där gick den. Och där kom Elin Blücher…
Elin Blücher var en hög och smärt och mörklagd ung flicka med ett blekt och intressant ansikte. Han visste så gott som ingenting om henne annat än att hon hette Elin Blücher. Men han såg henne ofta ute och hade sedan ett halvår eller så ett litet hemligt svärmeri för henne.
— Där gick Elin Blücher, sade Hugo Randel.
— Känner du henne? frågade Arvid.
— Ja då. Hon är god vän med min syster Dagmar och umgås mycket hemma hos min far.
— Vådligt stilig flicka.
— Tycker du? Nå, var och en har sin smak. Känner du henne?
— Inte alls. Har bara sett henne ute.
— Om du vill träffa henne så kan jag ordna det för dig. Det skall bli en ungdomsmiddag med dans hemma hos pappa om en vecka eller så. Vill du komma med så skall jag styra om att du får en inbjudning. Och där träffar du Elin Blücher.
— Ja, tack, varför inte… Men får jag se ett tag till på ditt omregleringsförslag.
Och han studerade projektet allvarligt och länge.
— Jag skall göra det lilla jag kan för att få in det i tidningen, sade han. Allt som rör förändringar i stadens fysionomi har ju alltid sitt intresse. Men du har väl litet text också till planerna och profilerna och allt det här?
— Ja, men den har jag inte på mig. Den kan jag
