lämna dig i morgon. Och du kan ju själv vara hygglig och sätta litet journalistisk piff på det.
Så hade de skilts med ett handslag. Ett par dagar senare stod Hugo Randels projekt med planer och profiler och text i ”Nationalbladet” och väckte intresse och diskuterades. Och en vecka senare var Stjärnblom en av gästerna på en ungdomsmiddag med dans hos byggmästar Randel — direktör Randel kallades han.
Och han hade träffat Elin Blücher där och dansat med henne och talat med henne — om vädret, eller om madame Humberts kassaskåp eller om något annat. Och från det ögonblick han hade talat med henne var förtrollningen bruten. Hon var fortfarande en mycket söt flicka — men något helt annat än han hade tänkt sig. Något… något vanligare. Hon snaskade konfekt och tycktes inte ha en tanke för annat.
— — — Men ett par gånger under kvällens lopp hade han sett fröken Dagmar Randels ögon fästa på sig med ett uttryck som tycktes säga: du är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig?
Stjärnblom var på väg till Du Nord för att äta
middag. Klockan i Jakob visade halv fem.
Det ville inte bli någon riktig vinter — mulna och gråkalla dagar och ibland litet snöblandat regn. Arvid längtade efter snö. Och han tänkte på sitt avlägsna
98
