fädernehem, där den gamle nu fem vintrar å rad hade suttit ensam vid julbordet. Arvid hade två bröder, bägge flera år äldre än han. Men den äldste, Herman, blev ingenting eller något ännu värre, fick respengar till Amerika och var borta sedan många år. Den andre, Erik, var läkare vid ett sjukhus i en liten stad på västkusten. Och Arvid hade ännu inte under dessa fem år kunnat komma lös från tidningen någon jul — julen och årsskiftet äro tidningarnas hetaste tid, liksom postens och järnvägarnas…
— Men det var sant, brevet till Dagmar Randel hade han ju i fickan.
Han gick till brevlådan i hörnet av Arsenalsgatan och lade ner det. I samma ögonblick han vände sig om, gick fröken Randel förbi.
Han hälsade. Hon stannade.
— Brevet var till er, sade han. Det var bara ett litet tack för blommorna. Jag känner mig ovärdig och förkrossad — jag hade ju inte sänt några blommor till er…
— Nej, varför skulle ni ha gjort det? svarade hon. Det står varken i bibeln eller katekesen, att man skall skicka blommor på födelsedagar, men man gör det om man får lust till det. Och jag fick alltså lust. — Vart skall ni gå?
— Jag tänkte gå till Du Nord och äta middag.
— Är ni mycket hungrig?
— Ånej.
Det blev en liten paus.
— Hemma äter vi inte middag förrän klockan
