sex, sade hon. Och det är så tråkigt att komma hem för tidigt. Vill ni inte gå en liten promenad med mig? Utåt Skeppsholmen?
… De gingo förbi Grand Hôtel, där en rödaktig ljusflod strömmade ut från baren, förbi Nationalmuseum och över Skeppsholmsbron.
På Skeppsholmen blevo de stående under det svarta skuggskelettet av ett stort träd.
Han kysste henne.
Och han tänkte, mitt under kyssen: det fordrar ju i det här fallet den enklaste hövlighet.
De vaknade upp och stodo tysta och stirrade ut över Strömmens mörka, rinnande vatten med dess spegelgnistor och ljusspiraler från kajernas lyktrader.
Plötsligt mindes han Markels ord: hon vill bli gift.
Han smekte hennes hand:
— Kära, sade han, du har väl förstått, att jag alls inte kan tänka på att gifta mig?
Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret.
— Det är något som jag alls inte har tänkt på, svarade hon.
De gingo litet av och an på kajen. Och hon sade:
— Jag skall bekänna något för dig. Jag hade verkligen en liten bimening med mina blommor.
Han såg upp, frågande. Och hon fortsatte:
— Jag skulle så gärna vilja ha ett arbete och en självständig inkomst. Det är så tråkigt att behöva
100
