Arvid Stjärnblom hade trots sina nyss fyllda tjuguåtta år en mycket begränsad erotisk erfarenhet. Bortsett från fru Kravatt i Karlstad — han saknade henne ännu någon gång — bestod den av några flyktiga ögonblick med nattens lösa flickor, som han dagen efter med bästa vilja inte skulle ha kunnat känna igen, annat än på hatten, boan eller något liknande, aldrig på ansiktet, och av en liten söt butikflicka, som han en gång för fyra år sedan — det var samma år Lydia Stille blev gift — hade råkat göra med barn. — Det vill säga, så alldeles säkert var det inte. Hon hade en ”fästman” också. Men han gjorde sig osynlig.
Men det hade förstås varit en allvarsam historia på sin tid. Han hade skrivit till sin far, till sin bror Erik och till Freutiger. Fadern hade sänt honom tvåhundra kronor av sin knappa lön — utan moralpredikan — bror Erik lika mycket, men med moralpredikan, och av Freutiger hade han fått vigga femhundra. Så klarades tills vidare den historien. Barnet — en gosse — hade han inackorderat hos en heder-
102
