lig hantverkarfamilj i Sundbyberg, och modern hade genom Freutigers rekommendation fått en bättre plats än den hon hade förut och skötte sig väl. Och Arvid betalade regelbundet 35 kronor i månaden för barnet.
Efter denna historia hade han fattat ett beslut och gjort sig en levnadsregel; en levnadsregel som skulle vara absolut och orygglig och utan tillåtelse för något undantag: att aldrig mer ”förföra” en fattig flicka — utsikten att förföra en rik flicka tog han inte ens med i räkningen. Att kapitulera inför det nödvändiga; att hålla till godo med ungkarlslivets — det fattiga ungkarlslivets — oundgängliga smuts och vämjelighet intill en gång den timme slog, då han både kunde bygga hem och familj och hade funnit den, som han ville bygga hem och familj med.
Och nu — nu hade det beslutet och den levnadsregeln för första gången blivit satta på prov. Och han hade strax fallit för frestelsen — strax gjort ett ”undantag”. Och med Dagmar Randel var det ju också något helt annat. Han kunde i det fallet knappast smycka sig med förförarens gloria. Och då hon bjöd honom sin unga, frodiga, blonda skönhet — han hade ju varit en idiot om han inte hade tagit emot…
Naturligtvis hade hon först gjort den obligata frågan: älskar du mig?
Och naturligtvis hade han svarat: jag älskar dig. — Ty annars kunde det ju inte bli något av.
Älska och älska…
Han hade en gång förlorat ”sitt första hjärta”,