nu stå, bör unionen upplösas, och Sverige bör taga initiativet. Denna tanke ser man då och då framkastad i högerpressen, men bara som ett litet utbrott av ilska och dåligt humör — den borde i stället sättas fram på allvar och på regeringens intiativ. Det tillskott i positiv försvarskraft som unionen (på papperet) betyder för Sverige, är löjligt obetydligt, medan däremot tvetydigheten och osäkerheten i vårt förhållande till Norge under en kritisk tid kan bli olycksdiger.
Med tvetydigheten menar jag detta: det står i första paragrafen av Riksakten, och likaledes i första paragrafen av Norges Grundlov. att Norge ”skall vara ett fritt och självständigt rike”. Medan Norges faktiska statsrättsliga ställning enligt samma Riksakts fortsättning är den, att de har autonomi, men icke suveränitet.
Käre Far: som svensk skulle Du säkert inte vara riktigt nöjd med en sådan ställning för Sveriges räkning. Kan du då förtänka norrbaggarna att de inte äro riktigt nöjda med den för sin räkning?
Arvid.
⁎
