Det var en kväll i maj — han mindes den, emedan han samma dag hade varit på Snoilskys begravning och refererat den för tidningen.
Det var i skymningen, och de voro på väg till hennes port vid Engelbrektsgatan, men blevo stående i den djupa skuggan under Humlegårdens gamla träd.
Hon sade:
— Jag förstår så väl att du inte vill gifta dig. Nästan alla äktenskap nu för tiden bli ju olyckliga. Men säg mig i alla fall: är det bara därför att du inte har råd till det?
Han dröjde litet med svaret.
— Jag har aldrig sagt att jag inte vill, svarade han. Jag har sagt att jag inte kan.
— Ja, men — hon såg ned i marken, med fällda ögonlock, men pappa har sagt, att om jag gifter mig så bidrar han till hushållet med två tusen om året, som han gör med Eva och Margit.
Eva och Margit voro hennes två gifta systrar.
— Men kära, svarade han, inte vill jag ställa mig i något slags ekonomiskt beroende av din far. Hittills har jag ju kunnat reda mig själv, någorlunda.
Och han tillade, med en känsla av att varje ord kunde vara viktigt:
— Jag vill vara alldeles uppriktig mot dig, eftersom du frågade… Det är inte bara det att jag inte har råd. Det är också något annat. Jag har ett så starkt och oeftergivligt behov av ensamhet. Naturligtvis inte så, att jag vill vara ensam alltid, alla
